Forskare: Inga bevis för att dubbla straff fungerar

Svenska forskare kritiska till regeringens straffskärpningar mot gängkriminalitet

På torsdagens pressträff presenterade Tidöpartierna nya straffskärpningar för en rad brott, med särskilt fokus på gängkriminalitet. Förslaget innebär att brott som begås i gängmiljö ska kunna ge dubbla straff, oavsett om det handlar om skjutningar, sprängningar eller bedrägerier som finansierar kriminella nätverk.

Regeringen hänvisar till Danmark som förebild, där ett liknande system med dubbla straff redan finns. Enligt justitieminister Gunnar Strömmer handlar politiken nu om att skifta fokus från förövare till brottsoffer. Tanken är att brottslingar ska sitta inlåsta så att ”skötsamma människor vågar vara ute”, förklarade han under presskonferensen.

Men experter är skeptiska till om straffskärpningar verkligen är rätt medicin mot gängkriminaliteten. David Sausdal, kriminolog vid Lunds universitet, menar att det saknas bevis för att de hårdare straffen i Danmark faktiskt har bidragit till den positiva utvecklingen där.

”Frågar man danska politiker har de dubbla straffen gjort väldigt stor skillnad, men det är ingenting som man har utvärderat utan snarare någonting de tycker. Forskningen visar att hårdare straff inte är en effektiv åtgärd mot gängkriminalitet,” säger Sausdal.

Han varnar dessutom för att långa fängelsestraff paradoxalt nog kan leda till ökad kriminalitet på längre sikt. När personer som suttit länge i fängelse återvänder till samhället, finns det enligt Sausdal en överhängande risk att de blivit mer kriminaliserade under tiden i anstalt.

”Det är en kortsiktig lösning, att man får bort folk från gatan. Men någon gång kommer de här personerna ut från fängelset och har man suttit väldigt länge i fängelse finns risken att man blivit mer kriminell,” förklarar han.

Sausdal pekar också på att hotet om hårda straff inte tycks avskräcka personer inom den organiserade brottsligheten. Ett konkret exempel är att unga personer från Sverige åker till Danmark för att begå brott, trots att straffen där redan är dubbelt så hårda.

Vidare problematiserar Sausdal regeringens fokus på att sätta brottsoffren i centrum. Han menar att detta bygger på en falsk motsättning. ”Om du har färre personer som begår brott så har du färre brottsoffer. Det viktigaste är att satsa på att hitta och gripa brottslingar, inte att höja straffen,” understryker han.

Regeringens reformpaket innehåller även förslag om livstids fängelse för upprepade grova brott som våldtäkter, samt möjligheten att döma återfallsförbrytare till fängelse på obestämd tid, så kallad säkerhetsförvaring.

Tova Bennet, biträdande universitetslektor i straffrätt vid Lunds universitet, uttrycker oro över denna anhopning av straffskärpningar utan helhetsperspektiv.

”Varför ska vi ha både säkerhetsförvaring och möjlighet att döma till livstids fängelse och möjlighet att utvisas? Det finns ett problem med att man genomför många olika skärpningar av strafflagstiftningen samtidigt, utan att göra en helhetsanalys,” säger Bennet.

Hon påpekar också de ekonomiska aspekterna av förslagen. Säkerhetsförvaring kostar omkring 2,5 miljoner kronor per person och år, ungefär dubbelt så mycket som ett vanligt fängelsestraff. Med begränsade samhällsresurser ifrågasätter hon om alla föreslagna åtgärder är etiskt försvarbara.

”Vissa av de här lösningarna är kanske bra och väl avvägda, men varför ska man då genomföra andra sämre lösningar också? Det är svårt att tänka sig att allt det här är etiskt försvarbart,” avslutar Bennet.

Straffskärpningarna är en del av Tidöavtalet och visar hur kriminalpolitiken blivit en central del av den nuvarande regeringens agenda. Kritiker menar dock att evidensbaserade preventiva åtgärder mot gängkriminalitet riskerar att hamna i skymundan till förmån för populära, men potentiellt ineffektiva straffskärpningar.