Ett år efter tragedin på Campus Risbergska lever minnena kvar

Ljusen har brunnit ut. De sista nallebjörnarna har täckts av is när vintern lagt sitt vita täcke över minnesplatsen utanför Campus Risbergska i Örebro. Nya elever strömmar ut genom de reparerade entrédörrarna, omedvetna om den klump i magen som Hellen Werme känner när hon passerar platsen.

Hellen, 36, arbetar som undersköterska och skyndar vanligtvis mellan äldre vårdtagare under sina arbetspass. Men tankarna återvänder ofta till den ödesdigra dagen den 4 februari förra året, då hon tillsammans med halva sin undersköterskeklass befann sig i metodrummet på Risbergska när den första smällen hördes.

Sex av klassens 21 elever dödades vid skjutningen, vilket gjorde att just denna klass drabbades hårdare än någon annan. Dådet beskrivs som den värsta massskjutningen i svensk historia, där totalt tio personer – sju kvinnor och tre män – förlorade livet innan gärningsmannen Rickard Andersson tog sitt eget liv.

”Under sommaren höll minnena sig på avstånd, som om värmen och de långa dagarna gav skydd. Jag tänkte att det värsta nog var över”, berättar Hellen. ”Sedan kom hösten. Gatubelysningen kastade skuggor. Och vintern, med snön.”

En dag när hon passerade skolan drabbades hon av insikten att allt såg ut exakt som timmarna efter dådet, när hon släpptes ut från polisens uppsamlingsplats vid Myrorna, utan ytterkläder och med urladdad telefon.

”Klumpen i magen växte igen”, säger hon tyst.

Livet efter tragedin

Dagarna före skjutningen fick Hellen och hennes man tillträde till sitt nya radhus. Hon minns hur huvudet snurrade av inredningsval och hur hon ägnade timmar åt att planera rätt nyans på väggfärgen.

Efter skjutningen förändrades allt. Hon ville bara riva och förstöra. Med en kofot bände och slog hon i raseriet. Dammet yrde, byggdelarna gav vika. Hennes man försökte stoppa henne, men Hellen var inte färdig. Hon fortsatte att sparka och slå. Först i oktober, åtta månader senare, kunde familjen äntligen flytta in.

Den dagen då skotten föll blev hennes man uppringd när han arbetade på ett rörjobb utanför Askersund. Genom det tjutande brandlarmet hörde han hennes låga röst, från metodrummets gömställe där hon och andra elever sökt skydd.

”Innan var jag jättehård med sötsaker till barnen. Nu känns tandläkarbesök som ingenting”, säger Hellen medan hennes fyraåriga dotter äter två cola-nappar till mellanmål. Perspektiven har förändrats radikalt efter tragedin.

Klassens gemenskap lever vidare

En digital livlina har blivit ovärderlig för överlevarna – en Whatsapp-grupp som helt enkelt heter ”Klassen”. Där fortsätter de att hålla kontakten, skicka hjärtan, föreslå promenader och fika. De delar bilder på de sex kamraterna som inte längre finns bland dem.

Det som hände är alltid nära. En dag på stan med barnen var Hellen övertygad om att hon såg klasskompisens Salim. För ett ögonblick rådde ingen tvekan. Hon skrev om upplevelsen till gruppen, som ger henne stöd i sorgen.

”När inget händer spökar hjärnan. Så jag håller igång”, förklarar Hellen och berättar att hon nyligen hade en dag för sig själv, utan man, föräldrar eller barn. Hon gick runt mellan sängen, soffan och badrummet, som i dvala. Till slut ringde hon sin man: ”Kom hem.”

Barnen förstår på sitt sätt

Helens dotter har på sitt sätt förstått att något har hänt. Att någon kom till mammas skola. Att mamma varit ledsen. När familjen ska åka till morföräldrarna för middag vill dottern stanna kvar hemma och klamrar sig fast.

I familjens vardag syns tecknen på förändring. Rutinerna är annorlunda. Hellen äter oregelbundet, mikrar samma mat flera gånger och glömmer. Kvällarna i hemtjänsten, i okända kvarter, känns läskigare nu.

Hon oroar sig också för vad som ska hända med klassens Whatsapp-grupp. Någon har lämnat den, en annan har slutat skriva. När årsdagen närmar sig hoppas de ändå kunna samlas. Hon ser fram emot det, trots allt.

”Det är kanske inte lättare i dag, men allt är inte längre nytt och jag känner igen tecknen”, säger Hellen. ”Det jobbiga kommer i vågor. Jag vet det nu.”

När kvällen kommer tar Hellen sin dotter i handen och går till minnesplatsen vid skolan. I den tiogradiga kylan böjer de sig ner för att tända ett ljus.

”Kommer du ihåg mammas kompisar?” säger hon och nämner dem en efter en. ”Det är för dem vi är här.”

De sista eleverna har lämnat parkeringen. Vaktmästaren låser de lagade dörrarna, och kvällen stillnar över Campus Risbergska.