Jonas Fröberg: Staten kan vinna i Sverige – men förlora i Europa

I det norra landskapet pågår en djup och komplex strid om markrättigheter som kan få konsekvenser för halva Sveriges yta. Fem samebyar har nu stämt svenska staten i vad som ser ut att bli en fortsättning på det uppmärksammade Girjasmålet, en konflikt som handlar om mer än bara jakt- och fiskerättigheter.

Bakgrunden sträcker sig tillbaka till 1993 när staten frånhände samebyarna rätten att fördela jakt och fiske i fjällen. År 2009 stämde Girjas sameby staten för att återfå denna rätt. Efter en utdragen rättsprocess som varade i elva år, gav Högsta domstolen slutligen samebyn rätt 2021.

Men domen lämnade många frågor obesvarade. Skulle samma rättigheter gälla för andra samebyar i fjällkedjan? Osäkerheten ledde till ökande spänningar. Samehat blossade upp med mordhot och skadegörelse mot renar.

Kritiken mot statens passivitet växte. Norrbottens dåvarande landshövding Björn O. Nilsson varnade för att nationella frågor riskerade att förvärra lokala markkonflikter. Som svar tillsattes Renmarkskommittén under ledning av Eric M. Runesson, justitieråd i HD och ledamot av Svenska Akademien.

I ett delbetänkande 2023 bedömde Runesson att även andra samebyar i fjällområdena i Norr- och Västerbotten juridiskt kan ha rätt till jakt och fiske efter Girjasdomen. Detta ansågs dock politiskt omöjligt för regeringen att acceptera, och kommittén lades ner.

Resultatet blev att fem nya samebyar nu stämt staten – ett scenario som beskrivs som en mardröm för alla inblandade parter.

Konflikten bottnar i en grundläggande fråga om rättigheter. Samerna är Europas enda urfolk med särskilda rättigheter skyddade i grundlagen. De har rätt att utöva sin kultur, där renskötsel utgör en central del. Renarna vandrar mellan fjäll och kust i geografiskt avgränsade områden – samebyar – genom hela norra Sverige.

Sverige har skrivit under fyra bindande konventioner genom FN och Europarådet som garanterar samernas landrättigheter. Trots detta följs inte åtagandena i praktiken. Senast i december fick Sverige skarp kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève. Enligt kommittén tillåts gruvor och annan exploatering utan tillräckligt samiskt inflytande, vilket bryter mot urfolksrättens principer om tidigt och adekvat samråd, så kallat FPIC (Free, Prior and Informed Consent).

Samtidigt finns det starka påtryckningar från EU om att skapa oberoende råvarukedjor utan beroende av Kina. Per Geijer-fyndigheten i Kiruna, med en av Europas största förekomster av sällsynta jordartsmetaller, är central för den gröna omställningen. Fyndigheten ligger dock under Gabna samebys sista flyttled för renar, och samebyn motsätter sig exploatering.

Här kolliderar två riksintressen: rennäring och mineralutvinning. Det är i detta sammanhang näringsminister Ebba Buschs utspel i Luleå nyligen bör förstås. Hon föreslog att staten skulle ”återta ansvaret” för marken i fjällen, ta bort rennäringens status som riksintresse och minska renstammen – förslag som sannolikt skulle möta stark kritik från såväl FN som HD.

Rättsprocessen för de fem samebyarna fortskrider nu, medan staten försöker hitta nya juridiska vägar för att kringgå den tidigare HD-domen. Ett potentiellt scenario som diskuteras är att även om staten skulle vinna i svenska domstolar, kan samebyarna ta ärendet vidare till Europadomstolen – med oförutsägbara konsekvenser för svenskt markägande och samiska rättigheter.

Samerna har sedan 1977 räknats som ett urfolk i Sverige och erkänns sedan 2011 som ett folk i grundlagen. Uppskattningsvis finns det mellan 20 000 och 35 000 samer i Sverige, varav cirka 2 500–3 000 i samebyarna är beroende av renskötsel för sin försörjning. Ett återkommande kritikområde är att endast samer i samebyar får bedriva renskötsel, en begränsning som fastslogs i 1928 års renbeteslag.

Konflikten handlar i grunden om vem som ska ha inflytande över marken i norra Sverige och hur motstridiga intressen ska balanseras – en fråga som blir allt mer akut i takt med att trycket på naturresurser ökar.