Den 26 december greps en 26-årig man misstänkt för mordet på en 25-årig kvinna i Rönninge söder om Stockholm. Utredningen tyder på att kvinnan valdes ut slumpmässigt, utan någon tidigare koppling till den misstänkte gärningsmannen. Trots detta gick gripandet ovanligt snabbt.
Enligt uppgifter från Aftonbladet berodde den snabba utredningen på att DNA-spår som säkrades på brottsplatsen gav en träff i polisens biometriregister. Den nu mordmisstänkte 26-åringen fanns registrerad där sedan en fängelsedom från 2019.
Men om samma brott hade inträffat 2031 hade utredningen troligen varit betydligt svårare. Då skulle mannens DNA-profil inte längre funnits kvar i registret. Enligt svensk lagstiftning raderas DNA-profiler för fängelsedömda tio år efter frigivning. 26-åringen blev villkorligt frigiven 2021, vilket innebär att hans DNA-profil skulle tas bort ur registret 2031.
Sverige skiljer sig här från exempelvis Storbritannien, där dömda brottslingars DNA-profiler sparas på obestämd tid. Lars Andersson, forensiker på biologisektionen vid Nationellt forensiskt center, förklarar det svenska regelverket:
”Det handlar om den personliga integriteten. Tanken är att man ska kunna sona sitt brott.”
För att återigen registreras i DNA-registret, som idag innehåller drygt 200 000 individer, krävs en ny brottsmisstanke. Så länge misstanken kvarstår finns uppgifterna kvar, men läggs misstanken ned raderas DNA-profilen efter tre månader.
Denna tioårsregel fick uppmärksammade konsekvenser under sommaren 2023 när den ökända Hagamannens DNA-profil raderades. Det hade då gått tio år sedan han frigavs 2015 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt 14-åriga fängelsestraff. DNA var avgörande i bevisningen mot serievåldtäktsmannen.
”Tack vare DNA kunde vi se ett samband mellan våldtäkterna, vi såg att det var samma gärningsman,” berättar den numera pensionerade kriminalteknikern Dan Lindgren som arbetade med fallet.
Lindgren, som var en av dem som säkrade DNA-spår efter Hagamannen som fanns i polisens register sedan 1999, är kritisk till den nuvarande tidsgränsen.
”Det är alldeles för kort tid. Exakt hur lång tid som man borde vara kvar i registret är en diskussionsfråga, men det borde absolut vara en längre tid än idag,” säger han.
Till dem som argumenterar för att man som medborgare förtjänar en andra chans i livet svarar Lindgren: ”Den som inte har för avsikt att begå brott har ju ingenting att frukta. De som är motståndare till det här menar att de som finns i registret blir misstänkliggjorda, men vilka är det som vet att en person faktiskt finns med i registret? Det är ju belagt med sträng sekretess.”
En DNA-profil består endast av en sifferkombination som inte avslöjar något om personens utseende eller ursprung. Endast polisen har tillgång till registret. Lindgren påpekar att när en brottsmisstänkt person inte finns i polisens DNA-register blir utredningsarbetet betydligt mer komplicerat.
”Det blir mer jobb för polisen, helt klart,” konstaterar han.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) medger att det finns berättigade frågor kring tioårsregeln.
”Jag tycker det finns en skillnad mellan brottsregister och DNA-register. I ett brottsregister kan det nog vara värt att rensa och gallra, men DNA kommer att aktualiseras om man begår nya brott. Så jag tycker inte att den koppling som har gällt hittills är självklar,” säger Strömmer.
Han tillägger att regeringen utreder möjligheten att spara DNA-uppgifter under längre tid för personer som dömts för allvarliga brott.
I Polismyndighetens biometriregister finns idag ansiktsbilder, DNA-profiler, fingeravtryck och signalementsuppgifter från dömda och misstänkta personer i fall där fängelse ingår i straffskalan. Från och med juli 2024 träder en ny lag i kraft som innebär att även dömda personer som ska avtjäna fängelsestraff får lämna DNA-prov om de inte redan finns i registret.
16 kommentarer
Det låter som om lagen skulle behöva ses över om sådana här bragder ska kunna göras regeringar framöver.
De fördelar som DNA-registren ger i utredningar är avgörande, men borde detta inte väga tyngre än integritetsfrågorna?
Kompromissen är att behålla DNA-profilerna men begränsa åtkomsten för polisen. På så sätt skyddar man både säkerhet och integritet.
En bra tanke, men hur skulle det praktiskt gå till? Vem bestämmer då när åtkomsten är rättfärdigad?
En tumregel borde vara att DNA-profiler från grova brott aldrig får raderas. Annars blir det en olycka för samhället.
Men det är ju en vinkling som utgår från att alla dömda är farliga. Så är det inte alltid.
Att DNA-profiler raderas efter tio år är nog för kort tid. Viktigt att kunna använda dem i framtida utredningar.
Men samtidigt bör vi inte glömma måttet om personlig integritet. En lösning måste vara balanserad.
Tanken med rättssystemet är trots allt att ge möjlighet till rehabilitering. Att spara DNA-profiler kan kännas som om straffet aldrig upphör.
Men straffet upphör ju, men förövaren själv kan ju hållas ansvarig även efter domen.
Det är oroväckande att poliens arbete skall försvåras på grund av sådana regleringar. DNA är ett viktigt bevisföringssystem.
Det här är en viktig fråga om balansen mellan rättssäkerhet och brottsbekämpning. Var ligger gränsen för hur långt vi vill gå för att skydda samhället?
Jag tycker det är förkastligt att dna från dömda ska raderas. Säkerheten bör alltid komma först.
Men vi måste ändå tänka på integriteten för fritagna personer. Varje fall är individuellt.
En snabb utredning som denna är eftersträvansvärd, men det får inte bli på bekostnad av individens frihet.
Exakt. Vi måste hitta ett bättre sätt att hantera DNA-registret så att polisen har bra verktyg utan att kränka personers integritet.