Lång väg till akutvård efter misslyckad abort: ”Dödsångest”

När Malin satt sig i bilen översköljdes hon av oro. Hon hade genomgått en abort två veckor tidigare som lett till komplikationer och behövde nu akut sjukvård. Trots att sjukhuset i Sollefteå låg närmast, saknade det akutkirurgi. Hon tvingades istället åka tio mil till Sundsvall i vinterväglag.

”Jag var rädd för att få en störtblödning mitt ute i ingenstans och inte överleva resan,” berättar hon.

Malin, som egentligen heter något annat, vill vara anonym på grund av traumat som händelsen orsakat. Hon delar dock sin historia för att belysa riskerna med långa avstånd till vård i norra Sverige.

Förra året genomfördes cirka 35 400 aborter i Sverige. Av dessa var 76 procent så kallade hemaborter, där första läkemedelsdosen ges på sjukhus och den andra tas hemma. För att avbryta en graviditet krävs alltid minst ett sjukhusbesök i Sverige. I norra delarna av landet är vården ofta koncentrerad till de större sjukhusen vid kusten, vilket innebär att kvinnor kan tvingas resa upp till fyra timmar för att få abortvård eller hjälp vid komplikationer.

Forskning från USA visar att stora avstånd till abortkliniker leder till högre kostnader, sämre psykisk hälsa, mer akutvård och fördröjd vård. I Sverige saknas forskning om hur avstånd påverkar abortvården.

”Det är ett starkt fokus på förlossningar, vilket är en viktig fråga som ska belysas. Men abortsökande har varit osynliga i debatten,” säger Sara Galfvensjö, som studerat global hälsa vid Uppsala universitet.

Galfvensjö skrev sin masteruppsats om kvinnors upplevelser av långa avstånd till abortvård i norra Sverige. De åtta kvinnor hon intervjuade vittnade om beroendet av ett socialt nätverk för att ta sig till aborten – dels på grund av graviditetsillamående, oro för att köra själva och risken för akuta komplikationer. Fixandet och hemlighetsmakeriet kring resan försvårade dessutom en redan tuff situation. I ett fall övervägde en kvinna att avstå aborten på grund av det.

Det fanns också en oro för att komplikationer efteråt kunde leda till hälsofarliga situationer på grund av stora avstånd till akutvård.

”Generellt förutsätter man nog att abortvården i Sverige fungerar bra och att den är tillgänglig för alla,” säger Sara Galfvensjö. ”Tyvärr är det mycket skam- och skuldkänslor kring abort. Om ingen frågar kommer berättelserna inte fram.”

Malins abort gick inte som planerat. Hon hade tidigare drabbats av hyperemesis gravidarum, en svår form av graviditetsillamående som lett till sjukhusvistelser. En ny graviditet var inget alternativ för henne. Men efter aborten fortsatte hon att må illa.

”Jag ringde till sjukhuset i Sundsvall, men de sa att det var normalt att kräkas mycket när man har hyperemesis,” berättar Malin.

Hon förklarade att hon vid tidigare graviditeter mått bra direkt efter förlossningen, men nu var situationen annorlunda. Vården bad henne avvakta och eftersom hon inte blev sjukskriven, försökte hon arbeta.

”Min kollega sa, ’Nu ringer du Sundsvall och kräver att få komma in. Du kan inte sitta här och spy i en papperskorg’.”

Malins man körde henne de tio milen till sjukhuset, där läkare konstaterade att det fanns rester kvar efter aborten. Hon opererades akut.

”Det var jobbigt att vara långt bort från min familj. Min man hade åkt hem för att ta hand om barnen. Att vara kvar helt själv gav mig dödsångest,” säger hon. ”Innan han åkte bad jag honom säga till barnen att jag älskar dem.”

I en statlig utredning som presenterades i våras, föreslås att medicinska aborter ska kunna göras helt i hemmet utan sjukhusbesök, med hjälp av telemedicin. Kvinnor kommer då att ha videosamtal med vårdpersonal och slippa resa.

Men det är inte säkert att det kommer hjälpa de som bor allra längst bort, förklarar Josefine Kourtopoulos, specialistläkare i gynekologi och obstetrik samt processledare för abort på region Västerbotten.

”Bor man långt ifrån en sjukvårdsinrättning, kan det dröja innan kvinnan är på plats för adekvat vård. Abortvård ska vara tryggt och säkert oavsett om det utförs på sjukhus eller i hemmet,” säger Kourtopoulos.

Nu ska forskare vid Karolinska Institutet för första gången undersöka hur avstånd påverkar abortvården i glesbygd. Studien startar i höst och är ett samarbete med forskare i Skottland, Kanada och Australien.

”Medicinsk abort under första tre månaderna av graviditeten är mycket säker och effektiv, men vissa kvinnor kan ändå behöva vård efteråt,” säger Amanda Cleeve, barnmorska och docent i global hälsa.

Blödning och smärta är de vanligaste komplikationerna. Även om det sällan blir farligt, menar Amanda Cleeve att avståndet till vården kan spela roll.

”Kan man bo hur långt bort som helst? Hur påverkar avstånden hur vården agerar? Det vet vi inte då ingen har forskat på detta tidigare,” säger hon.

Cleeve tror att forskningen prioriterat att studera avstånd till förlossningsvården eftersom den är mer riskfylld än aborter. Forskarna på KI planerar ytterligare en studie, men saknar finansiering.

”Om vi får pengar vill vi undersöka hur vården kan anpassas så att kvinnor slipper ta ledigt, resa långt och förlora inkomst. Det är viktiga aspekter att undersöka,” säger Cleeve.

På baksidan av Malins hus finns en röd, liten timrad stuga där hon skapat en minnesplats för barnet som aldrig blev. Där har hon satt ut en ljung i kruka.

”Det är en stor sorg. Vi ville ha barnet men kunde inte behålla det på grund av min sjukdom,” säger hon.

Tillsammans med en kurator har Malin bearbetat traumat efter komplikationerna. Hon är tacksam för att hennes man kunde skjutsa henne till akuten i Sundsvall.

”Hur gör man om man bor här, är ung och inte vill berätta för någon? Man ska inte behöva vara beroende av närstående för att kunna få vård.”