Svenskiranska riksdagsledamöter splittrade av känslor efter attacken mot Iran

När nyheten om Israels attack mot Iran nådde Ardalan Shekarabi (S) var han på väg till Uppsala för att delta i IF Metalls årsmöte. Mitt i fabrikslokalen hos Sandvik var han känslomässigt någon helt annanstans. Bomberna föll över ett land han vuxit upp i och fortfarande älskar, samtidigt som han kände ett hopp om att attackerna skulle kunna försvaga den iranska regimen.

Några timmar senare kom rapporter som först var svåra att tro på: den högsta ledaren, Ayatolla Ali Khamenei, hade dödats. ”Jag kände genuin lättnad över att den man som har orsakat Iran, iranierna men faktiskt också mig, min familj och så många andra smärta och sorg i fyra decennier var borta. Det var en otroligt bra dag och en extremt välkommen nyhet,” berättar Shekarabi.

Shekarabi är en av flera riksdagsledamöter med iransk bakgrund. Över 120 000 iranier bor idag i Sverige, många som flytt undan förtryck och förföljelse. Deras röster representeras nu i Sveriges högsta beslutande organ, där varje ledamot brottas med starka och motstridiga känslor kring händelserna i Iran.

Delade meningar om attackens legitimitet

Nima Gholam Ali Pour (SD), också född i Iran, beskriver sin chock över attackerna. Till skillnad från experter som kallat USA:s och Israels agerande för ett folkrättsbrott, menar han att det handlar om en ”humanitär intervention”. Gholam Ali Pour tror att chansen för ett regimskifte har ökat, men understryker att det skulle kräva mer än bara bomber.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M), som flydde Iran som treåring, är försiktigare i sina uttalanden. ”Vi känner att hoppet lever, men det är ett väldigt svårt läge. Man kan se det som ett fönster av möjlighet som har öppnats. Jag hoppas att det iranska folket ska orka använda sig av det,” säger hon. Samtidigt konstaterar hon att bombningarna kan ifrågasättas ur ett folkrättsligt perspektiv.

Daniel Riazat, tidigare vänsterpartist och nu politisk vilde, tar en tydligare ställning mot attackerna. ”Det har framställts som att de enda som dödas är makthavare och militärer. Så ser det inte ut,” säger han och menar att attacken är ett folkrättsbrott som inte kommer att leda till regimskifte.

Iranska kvinnors lidande en gemensam oro

Särskilt berörande är vittnesmålen om kvinnors situation i Iran. Aylin Nouri (S), vars familj tillhör den azerbajdzjanska minoriteten, berättar om sin faster som fängslades av regimen när hon bara var 14 år. I samma fängelse fanns jämnåriga flickor som dömdes till döden men först utsattes för sexuella övergrepp enligt regimens religiösa logik.

”Det exemplet säger något om kvinnors verklighet i Iran,” säger Nouri, som kämpade med tårar när hon beskrev sin dröm: ”Jag drömmer om en dag när kvinnor i Iran kan få leva ett liv som jag och min dotter lever sitt liv: orädd, kunna slänga av sig slöjan om man vill, ett jämlikt värde och uttrycka sig.”

Sveriges ansvar och framtidsutsikter

Azadeh Rojhan (S), som kom till Sverige som femåring, menar att Sverige bör ta på sig en ledarroll inom EU för att hjälpa Iran bygga upp fristående institutioner och ett civilsamhälle. Nouri instämmer och tillägger att Sverige behöver agera för att stärka demokratiska krafter och stabilisera regionen.

Shekarabi föreslår att svenska regeringen bör samarbeta med teknikföretag för att öka tillgången till internet i Iran, medan Gholam Ali Pour varnar för att regimen kan försöka attackera iranier i Sverige om den känner sig hotad.

Den iranska regimen utgör inte bara ett hot mot sin egen befolkning. Enligt Säpo har Iran tidigare planerat och genomfört våldsdåd i Sverige genom ombud. Regimen är också en nära allierad till Ryssland och har levererat vapen till kriget i Ukraina. En regimförändring skulle därför kunna ha positiva konsekvenser även för Sveriges säkerhet, menar Shekarabi.

När det persiska nyåret Norouz närmar sig den 20 mars, hoppas många på en ny början för Iran. ”Jag tror det är en längre historia än så, men hoppet har tänts,” avslutar Shekarabi, med en försiktig optimism som tycks förena de svenskiranska riksdagsledamöterna, trots deras olika politiska hemvist.