Religionens roll i mitt liv: från avoghet till försiktig respekt

Min son är född 25 december. Detta faktum tror jag bidrog starkt till hans tidiga fascination för Jesus. ”Han var den bästa människan”, förkunnade han hemma och i sin lågstadieskola, och blev uppriktigt sårad när inte alla delade hans övertygelse.

Jag upplevde en komplex blandning av obehag och fascination inför hans entusiasm. Min egen uppväxt i forna Jugoslavien präglades av en helt annan syn på religion – något som betraktades som föråldrat och omodernt, även om det inte var uttryckligen förbjudet.

Mina föräldrar tillhör båda andra generationens ateister. Min mormor berättade ofta stolt om hur hon som barn vägrat kyssa den lokala prästens hand. På min pappas sida var hans farmor den sista praktiserande muslimen i familjen, och henne träffade jag aldrig.

I mitt liv sammanföll religionernas inträde med krigets utbrott, vilket skapade en stark negativ koppling mellan dessa fenomen. Religionen blev i mina ögon en särskiljande faktor som bidrog till att ställa grannar och vänner mot varandra under konflikten i mitt hemland.

Det var kanske orättvist, men när mina vänner började bära religiösa symboler tolkade jag det mer som ett politiskt ställningstagande i kriget än som ett genuint religiöst uppvaknande.

Denna skeptiska inställning till religioner följde med mig till Sverige. Jag kände en lättnad över att ha hamnat i ett så sekulariserat samhälle, där kristendomen och dess ritualer mest framstod som formella traditioner. Kyrkan var främst en vacker byggnad för vigslar eller körverksamhet – tron i sig verkade vara sekundär.

Vid ett barndop hos en vän nämndes gud endast en gång, och då närmast i en ursäktande ton. Detta roade mig och bidrog till att min inställning började mjukna något.

Med åren kom jag i kontakt med människor från andra kulturer, för vilka religionen representerade något djupare än bara en identitetsmarkör. Människor som genuint fann tröst i bönen. I vår alltmer obegripliga och cyniska värld har jag överraskande börjat känna en viss avund inför deras förmåga att tro.

När situationen i Gaza var som mest plågsam för något år sedan, var det faktiskt en präst som uttryckte det jag kände bäst. I ett möte med en grupp palestinier i Angereds moské sade han enkelt: ”När era barn dör, dör något i mig”. Inga förbehåll eller garderingar – bara ren och okonstlad medmänsklighet.

”Är det nu jag blir religiös?” tänkte jag förvånat. ”Förs de kloka, lugna och samhällsläkande samtalen jag saknar i dessa miljöer?”

Jag tänker på hur Angereds moské bjöd in socialsekreterare under den upprivande LVU-debatten. Eller när representanter för kristna samfund bildade en ”kärleksmur” runt Göteborgs moské för att visa solidaritet med muslimer under koranbränningarna.

Min son går nu i femman och lär sig om olika religioner i skolan. Han är 11 år och påstår att han vuxit ifrån sin tidigare Jesusdyrkan. Men när vi läser i hans lärobok att Jesus främsta budskap var kärleken till medmänniskor, kan han inte dölja sin entusiasm.

”Det är ju så jag vill att alla ska vara,” utbrister han spontant.

Efter en stunds eftertanke tillägger han: ”Okej, jag tror inte att Jesus var Guds son, men jag tror att han lurade alla för att de skulle bli snällare människor.”

”Kanske,” svarar jag.

Nej, jag blir nog aldrig fullt troende, men jag har kommit så långt att jag kan säga ”kanske”. I detta lilla ord ryms mycket hopp – inte som en inåtvänd tröst utan som en positiv kraft, en sorts plikt att fortsätta hoppas trots allt. För hur ska vi annars kunna rädda vår värld?