Max Hjelm: Det finns en anledning till att Tidösfären inte lyssnar på kritiken

I det politiska spelet pågår ett oroande skifte där expertis alltmer ifrågasätts och avfärdas som politiserat tyckande. Denna utveckling har på senare tid blivit allt tydligare inom Tidösamarbetets partier, där experters utlåtanden bemöts med skepsis och ibland öppen fientlighet.

Ett tydligt exempel är den tidigare polisen, numera riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm (M), som inte tvekade att jämföra Lagrådet med en ”storögd kriminologistudent” när de kritiserade regeringens planer på sänkt straffbarhetsålder. När samma råd beskrev regeringens omfattande straffrättsreform som ett ”hastverk” med förslag som ”brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag”, var justitieminister Gunnar Strömmers (M) direkta respons att han inte delade den uppfattningen.

Detta avfärdande av expertis har också blivit tydligt inom klimatpolitiken. När Klimatpolitiska rådet nyligen presenterade sin bedömning att möjligheterna att nå klimatmålen har minskat under mandatperioden, valde Johan Britz (L), vikarierande klimat- och miljöminister, att helt avfärda rådets analys. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch gick ännu längre och jämställde rådet med ”vilken politisk debattör som helst”.

Verkligheten som råden beskriver är dock väl förankrad i fakta. Klimatomställningen har saktat ner, och vid landets tingsrätter uttrycker jurister frustration över att nyskrivna lagar inte fungerar i praktiken. Lagrådet består av några av Sveriges mest erfarna jurister, inte av oerfarna studenter som Kärrholm antyder. I en intervju med Dagens Nyheter är det uppenbart att rådets ledamöter väger varje ord noggrant när de framför sin kritik mot regeringen, med fokus på juridiska aspekter och med respekt för sitt ämbete.

Trots detta ser vi hur fakta och expertkunskap alltmer avfärdas som subjektivt tyckande, oavsett om det kommer från regeringens egna experter, oberoende forskare eller remissinstanser. Vi tycks vara på väg mot vad som kan beskrivas som en ”känslokrati”, där politiska beslut grundas på vad som känns bra snarare än på vad som faktiskt fungerar.

Frågan är om det pågår något ännu allvarligare. Anklagelser om politisering hos experter och statstjänstemän framstår allt oftare som en medveten strategi för att underminera etablerade strukturer.

Detta fenomen har varit särskilt tydligt hos Sverigedemokraterna. Partiteoretikern Mattias Karlsson medförfattade för några år sedan ett dokument som innehöll konspirationsteorier om den ”djupa staten”. Jimmie Åkesson, partiets ledare, har nyligen uttryckt att han är ”hundra procent övertygad” om att personer inom myndighetssverige aktivt motarbetar hans politik.

Om Sverigedemokraterna skulle få ministerposter efter nästa val, är det inte osannolikt att jakten på vad de betraktar som en politiserad byråkrati kommer att intensifieras, liknande utvecklingen under Trump-administrationen i USA.

I början av 2023 avslöjade SD:s ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt att det pågick diskussioner med regeringen om att ”rensa ut sosseriet i den djupa staten”, men att han var osäker på hur mycket han kunde säga offentligt eftersom det kunde vara ”lite känsligt”.

Det verkar nu som att regeringspartierna är på väg att överge denna känslighet, vilket öppnar för en oroväckande utveckling i svensk politik. Expertkunskap och oberoende råd riskerar att nedvärderas till förmån för politisk retorik och populism, vilket i förlängningen kan hota både rättssäkerhet och demokratiska institutioner.

Den pågående förskjutningen från faktabaserad politik till en mer känslostyrd sådan utgör därmed en allvarlig utmaning för det svenska demokratiska systemet, där oberoende institutioner och expertkunskap traditionellt har haft en viktig roll för att säkerställa väl underbyggda politiska beslut.