Max Hjelm: I SVT blev det tydligt – regeringen vill inte se problemen

Regeringspartiernas strategi: Dölja sociala problem istället för att lösa dem

I helgen presenterade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ett förslag om att förbjuda burka och niqab i offentliga miljöer. ”Vi vill inte se burkor och niqaber ute i svensk offentlighet”, förklarade Busch enligt Aftonbladet.

Förslaget är problematiskt av flera anledningar. Dels inkräktar det på individers rätt att själva välja kläder, dels kommer det inte att hjälpa kvinnor som tvingas bära heltäckande slöja av familjemedlemmar. Istället läggs ansvaret och straffet på kvinnan själv – inte på den som eventuellt tvingar henne.

Men uttalandet avslöjar något djupare om Tidöpartiernas politik: en tendens att vilja dölja sociala problem snarare än att lösa dem. Det handlar om att skapa en tillvaro där majoritetssamhället slipper se det som uppfattas som störande eller obekvämt.

Samma mönster framträdde tydligt i söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, där programledarna ställde frågan om huruvida man bör bygga hyresrätter i villaområden för att minska boendesegregationen. Tre av Tidöpartierna – Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna – svarade bestämt nej.

Dessa partier prioriterar villaägarnas önskemål att slippa bo nära hyresrätter, något som närmast beskrivs som en fara. Detta trots att både moderata och liberala kommunpolitiker i praktiken ofta genomför just den blandade bebyggelse som deras partiledare nu avfärdar som ”tvångsblandning”.

Jimmie Åkesson (SD) gick ännu längre genom att hävda att segregationen ”i väldigt hög grad” är ”självvald”. Detta påstående framstår som anmärkningsvärt när man betänker att över 700 000 människor bor i Sveriges utsatta områden – områden som till stor del erbjuder just hyresrätter och som genom politiska beslut blivit segregerade.

Personer med lägre inkomster måste ofta bosätta sig i dessa områden eftersom hyresrätter inte finns i samma utsträckning på andra platser. Att många invandrare hamnat i sådana områden är också resultatet av politiska val. När politiker väljer att inte bygga mer blandat befäster de aktivt segregationen – men slipper samtidigt konfronteras med utsattheten.

Denna strategi att undvika samhällsproblem snarare än att ta itu med dem blev också tydlig när statsminister Ulf Kristersson i lördagens ”Nyhetsmorgon” fick frågor om den ökande arbetslösheten i Sverige. Efter att kort ha nämnt behovet av tillväxt och att ställa krav på arbetslösa, fokuserade han istället på att upprepa att arbetslösheten skulle öka ännu mer om invandringen ökade.

Detta resonemang missar dock en central poäng: de arbetslösa som blivit fler under Tidöregeringens tid bor redan i Sverige. Arbetslösheten har ökat trots att invandringen har legat på historiskt låga nivåer. Trots detta undviker statsministern att presentera konkreta lösningar på problemet.

Istället för att ta itu med verkliga utmaningar som arbetslöshet, segregation och social utsatthet, varnar regeringspartierna för ökad invandring och ”tvångsblandning”. De lovar väljarna att de ska slippa konfronteras med fattigare människor – att de ska slippa se samhällets problem.

Detta förhållningssätt undviker de grundläggande frågorna om hur Sverige ska hantera växande klyftor, arbetslöshet och segregation. Genom att fokusera på att dölja problemen – vare sig det handlar om kvinnor i burka eller socioekonomiskt utsatta grupper – skjuter man upp nödvändiga diskussioner om hur dessa samhällsutmaningar faktiskt ska lösas.

I slutändan handlar politik inte bara om vad vi vill se, utan också om vilka problem vi är beredda att erkänna och ta itu med. När regeringspartierna försöker skapa en tillvaro där majoriteten slipper konfronteras med sociala utmaningar, riskerar de att förstärka samma problem de säger sig vilja lösa.