För tio år sedan präglades Europa av den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Miljontals människor flydde från krig, förföljelse och fattigdom, främst från Syrien, Afghanistan och delar av Afrika. Sverige blev ett av de länder som tog emot flest asylsökande per capita, och hösten 2015 kulminerade situationen när över 160 000 människor sökte asyl i landet.
Nu, ett decennium senare, har vi träffat några av dem som kom till Sverige under den turbulenta perioden för att höra hur deras liv har utvecklats. Integrationsfrågan har sedan dess varit ett centralt ämne i den svenska samhällsdebatten, och de individuella berättelserna visar på både framgångar och utmaningar.
Amir Hossein, 35, kom från Iran 2014. Efter en lång asylprocess fick han permanent uppehållstillstånd 2016. Idag arbetar han som ingenjör på ett teknikföretag i Göteborg.
”De första åren var oerhört svåra. Jag kunde inte språket, kände ingen och hade svårt att få mitt tidigare utbildningsbevis godkänt”, berättar han. ”Men jag bestämde mig för att aldrig ge upp. Jag läste svenska på SFI sex timmar om dagen och kompletterade min utbildning på Chalmers.”
För Amir var språket nyckeln till integration. Han beskriver hur han medvetet sökte sig till sammanhang där han tvingades prata svenska, vilket påskyndade inlärningsprocessen. Efter tre år i Sverige fick han sitt första kvalificerade jobb.
Samar, 42, flydde från Syrien med sina tre barn 2015. Hon var lärare i hemlandet men arbetar nu som barnskötare på en förskola i Malmö.
”Min dröm är fortfarande att arbeta som lärare, men kraven på språkkunskaper är höga, och det är svårt att få behörighet”, säger hon. ”Samtidigt är jag tacksam. Mina barn går i skolan och har svenska vänner. Den yngsta som var fyra år när vi kom pratar svenska utan accent.”
Statistik från Arbetsförmedlingen visar att sysselsättningsgraden bland flyktingar som kom under perioden 2014-2016 har ökat gradvis. Efter sju år i landet arbetar cirka 60 procent av männen och 40 procent av kvinnorna. Det finns dock stora variationer beroende på utbildningsbakgrund, ursprungsland och bosättningsort.
Mohammed, 29, anlände ensam från Afghanistan 2015. Efter en svår start där han bodde på olika asylboenden och kämpade med psykisk ohälsa, driver han nu ett eget städföretag i Stockholm.
”Jag började med enkla städjobb, sparade varje krona och kunde till slut starta eget. Nu har jag fyra anställda, alla med utländsk bakgrund”, berättar han stolt.
Medan Mohammeds berättelse illustrerar framgång, visar andra på de fortsatta utmaningarna. Fatima, 50, som kom från Somalia, har trots flera arbetsmarknadsåtgärder inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden.
”Jag har gått praktik efter praktik, men det leder aldrig till fast anställning. Ibland känner jag att det är mitt namn eller min ålder som är problemet”, säger hon.
Bostadssegregationen är en annan utmaning som många påtalar. Flera av de intervjuade bor i områden där majoriteten har utländsk bakgrund, vilket de menar försvårar språkinlärning och integration.
”Mina grannar pratar arabiska eller somaliska. Det är sällan jag hör svenska i området”, berättar Yusuf som bor i Rinkeby utanför Stockholm.
Flyktingvågen förändrade även det politiska landskapet i Sverige. Frågor om integration och invandring har fått ökad betydelse i den politiska debatten, och striktare regler för uppehållstillstånd har införts sedan 2016.
Samtidigt visar forskning från Stockholms universitet att andra generationen – barnen till de som kom under flyktingkrisen – ofta presterar väl i skolan och har goda framtidsutsikter, trots föräldrarnas utmaningar.
”Det är för tidigt att dra definitiva slutsatser om den långsiktiga integrationen”, säger Maria Eriksson, forskare i sociologi. ”Men vi ser positiva tecken hos den yngre generationen, som ofta fungerar som kulturella brobyggare.”
Tio år efter flyktingkrisen är bilden således komplex. Integration tar tid och resultaten varierar kraftigt mellan olika individer och grupper. För många har Sverige blivit ett nytt hemland med möjligheter de inte hade i sina ursprungsländer. För andra kvarstår betydande hinder på vägen mot full delaktighet i det svenska samhället.
Som Amir uttrycker det: ”Integration är inte en rak linje. Det är en process med både framsteg och bakslag. Men jag känner mig idag mer svensk än jag någonsin trodde var möjligt för tio år sedan.”
14 kommentarer
Det är inspirerande att höra historien om Amir, men hur många har det lika bra som honom?
Det är en bra fråga. Statistiken visar att det finns både stora framsteg och kvarstående utmaningar.
Jag tror att individuella framgångar kan ge hopp, men systemet måste också förbättras.
Det är intressant att se hur integrationen har utvecklats över ett decennium. Har vi lärt oss något nyckelage?
Vissa aspekter har förbättrats, men visserligen finns det fortfarande brister i arbetskraftsintegrationen.
Språkinlärning verkar ha varit avgörande för Amir. Hur prioriterar Sverige språkundervisningen idag?
Har Sverige lärt sig något om integration de senaste åren, eller upprepar vi samma misstag?
En lång asylprocess kan vara traumatiskt. Hur hanterar Sverige liknande situationer idag?
Det är bra att se att utbildning och språk har gett möjligheter för Amir, men hur är det för de som inte har samma bakgrund?
Det varierar väldigt mycket. Närhet till stödresurser spelar en avgörande roll.
Framgångar som Amirs är viktiga att lyfta fram, men det är också viktigt att se till de som har det svårare.
Absolut, balansen mellan individuella berättelser och strukturella problem är betydelsefull.
Det är ett viktigt reportage som visar både ljus- och skuggsidorna av integrationen.
Det är verkligen så. Det finns många berättelser att dela för att förstå verkligheten.