Sanna Torén Björling: Minornas comeback är ett tecken i tiden

I en turbulent världsordning kan minornas återkomst ses som en del i en allt snabbare upprustning. Men utan Rysslands anfallskrig mot Ukraina hade Ottawakonventionen inte ifrågasatts.

Användningen av landminor, ett vapen som internationellt samfundet aktivt arbetat för att förbjuda, har fått en oroväckande renässans i skuggan av kriget i Ukraina. Denna utveckling representerar en betydande förändring i det säkerhetspolitiska landskapet och signalerar ett oroväckande steg tillbaka från de humanitära framsteg som gjorts under de senaste decennierna.

Ottawakonventionen, eller Konventionen om förbud mot antipersonella minor som den formellt kallas, undertecknades 1997 och har varit en hörnsten i det internationella arbetet för att eliminera dessa urskillningslösa vapen. Avtalet, som förbjuder användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor, har undertecknats av 164 länder. Dock har varken Ryssland, Kina eller USA ratificerat avtalet.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har dramatiskt förändrat spelplanen. Kriget har tvingat fram en omvärdering av säkerhetspolitiska ställningstaganden i flera länder, inte minst i Ukraina självt, där landminor nu betraktas som ett nödvändigt defensivt vapen mot den ryska aggressionen.

Enligt militära experter som följer konflikten har minorna visat sig vara effektiva för att bromsa ryska framryckningar och skydda ukrainsk infrastruktur. ”I en asymmetrisk konflikt där Ukraina har betydligt mindre resurser än Ryssland, blir minor ett kostnadseffektivt sätt att försvara stora landområden,” förklarar en försvarsanalytiker med insyn i konflikten.

Situationen är särskilt komplicerad eftersom Ryssland, som inte är bundet av Ottawakonventionen, regelbundet använder minor i sin krigföring. Detta skapar ett strategiskt dilemma för Ukraina och landets allierade: hur upprätthålla internationella humanitära åtaganden samtidigt som man försvarar sig mot en övermäktig fiende som inte följer samma regelverk?

Finland, som nyligen blivit NATO-medlem, har också börjat ompröva sitt förhållande till Ottawakonventionen. Med sin långa gräns mot Ryssland ser landet allt mer landminor som ett viktigt inslag i sitt territorialförsvar. Denna omsvängning är anmärkningsvärd eftersom Finland traditionellt har varit en stark förespråkare för humanitär nedrustning.

Utvecklingen speglar en bredare trend av ökad militarisering globalt. Försvarsbudgetar växer, vapenproduktion intensifieras, och länder som tidigare varit neutrala eller pacifistiska antar mer aggressiva försvarsstrategier. Minornas återkomst är bara ett symptom på denna förändring i det säkerhetspolitiska klimatet.

Humanitära organisationer uttrycker stor oro över denna utveckling. ”Vi riskerar att kasta bort årtionden av framsteg i arbetet mot att eliminera dessa fruktansvärda vapen,” säger en representant för Internationella Röda Korset. ”Minor fortsätter att döda och lemlästä civila långt efter att konflikter har upphört.”

De långsiktiga konsekvenserna av minors användning är välkända och förödande. I länder som Kambodja, Angola och Bosnien-Hercegovina pågår fortfarande röjningsarbete decennier efter att konflikterna avslutats. Minor är särskilt grymma eftersom de inte diskriminerar mellan soldater och civila och kan förbli aktiva i årtionden, vilket gör tidigare konfliktområden obeboeliga och hindrar återuppbyggnad.

Den nuvarande situationen ställer det internationella samfundet inför ett svårt vägval. Å ena sidan finns ett legitimt behov av att stödja Ukrainas rätt till självförsvar, å andra sidan finns risken att undergräva viktiga humanitära principer som tagit decennier att etablera.

Diplomatiska ansträngningar för att stärka Ottawakonventionen fortsätter, men i en värld där säkerhetsläget snabbt försämras blir sådana initiativ allt svårare att driva igenom. Vissa bedömare menar att vi ser början på en ny era av internationella relationer där hårda säkerhetspolitiska överväganden återigen prioriteras framför humanitära hänsyn.

Trots dessa utmaningar arbetar organisationer som Internationella kampanjen för förbud mot landminor (ICBL) oförtrutet vidare med sitt uppdrag. ”Vi förstår de svåra avvägningar som länder som Ukraina ställs inför, men vi kan inte acceptera en normalisering av dessa vapen,” säger en talesperson för organisationen.

Minornas återkomst är således inte bara en teknisk eller militär fråga – det är ett tecken på en mer fundamental förändring i världsordningen, där internationella överenskommelser och humanitär rätt allt oftare får ge vika för nationella säkerhetsintressen. Utan Rysslands anfallskrig hade denna utveckling sannolikt inte ägt rum, men nu när processen är igång finns en överhängande risk att den fortsätter även efter att konflikten i Ukraina har upphört.