Språken som riskerar dö ut: ”Sverige borde göra mer”

Minoritetsspråket meänkieli kämpar för sin överlevnad 25 år efter erkännandet

”Hej och välkomna! Vilken dag är det i dag?” säger Marleena Öhman på meänkieli när hon möter sina elever i ett klassrum i centrala Luleå. Som modersmålslärare går hon igenom dagens agenda för de ungdomar som läser meänkieli som andraspråk. Utanför har mörkret fallit och klockan har passerat fyra.

För 14-åriga Signe Naalisvaara betyder dessa språklektioner en helt ny möjlighet att kommunicera med sin mormor. ”Min mormor kan bara meänkieli och finska, ingen svenska alls. Min mamma eller min morbror har alltid behövt översätta våra samtal. Nu kan jag prata med henne själv,” berättar Signe.

Under den kommande timmen – veckans enda lektion i minoritetsspråket – arbetar eleverna med läsförståelse. De delar upp sig i par och diskuterar engagerat de texter de läser. Trots elevernas entusiasm uttrycker Marleena Öhman, som identifierar sig som tornedaling, en oro för framtiden.

”Ibland kan jag känna att det redan är försent, de som pratar meänkieli som modersmål blir bara äldre och äldre,” säger hon. ”Sverige som land borde göra mer, det finns absolut en risk att språket dör ut.”

Det har nu gått 25 år sedan Sverige erkände fem nationella minoriteter: judar, romer, sverigefinnar, tornedalingar och samer, som även är ett urfolk. Med erkännandet kom också löftet om att skydda och främja minoriteternas språk och kultur samt motverka diskriminering.

Men sedan år 2000 har regering efter regering kritiserats för att inte hålla sina löften. Kritiken har kommit från flera håll – Länsstyrelsen i Stockholm, Sametinget, Diskrimineringsombudsmannen och Europarådet för mänskliga rättigheter. Kritiken pekar på resursbrist, låg prioritering och svårigheter att utkräva rättigheter.

I juni 2023 presenterade Riksrevisionen en granskning av statens insatser för minoritetsspråken. ”Vi såg att insatserna gör det svårt att hålla minoritetsspråken levande,” förklarar Matilda Loborg, revisionsledare på Riksrevisionen.

För att vända den negativa utvecklingen menar myndigheten att små barns språkutveckling är avgörande. ”Om barn inte kan lära sig minoritetsspråket i förskolan och skolan, då kommer de försvinna över tid,” påpekar Loborg och tillägger att det både saknas lärare och undervisningsmaterial.

Riksrevisionen föreslog fem åtgärder till regeringen, bland annat att språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romska skulle bli en permanent del av myndigheten Institutet för folk och språkminnens verksamhet – något som regeringen nyligen beslutat om. Däremot har man ännu inte gett Skolverket i uppdrag att samordna och främja läromedel i minoritetsspråken, vilket var en annan rekommendation.

”Det är glädjande att se att de höll med oss i stort och att de tagit till sig av våra rekommendationer. Det känns som att regeringen ser vikten av att skapa långsiktighet på det här området,” säger Loborg.

Trots upprepade försök att nå kulturminister Parisa Liljestrand (M) för en intervju om minoriteternas språkrättigheter hänvisar ministern till att det ”dessvärre inte finns utrymme i kalendern för en intervju i närtid”.

De nationella minoriteterna utgör idag omkring tio procent av Sveriges befolkning. Deras språk och kultur beskrivs av kulturdepartementet som ”en del av vårt gemensamma kulturarv”. Men historiskt har minoriteternas berättelser ofta hamnat i skymundan i den svenska historieskrivningen, menar Robin Olovsson, författare till två böcker om Norrlands historia.

”Ofta när man pratar om exempelvis samisk historia gör man det separat, som att det inte är en del av den svenska historien,” säger Olovsson. ”Vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talen bestämde vi oss i Sverige för ett antal personer och händelser som var viktiga för vår historia och identitet. I stor utsträckning underskattade man kvinnor men även tornedalingar och samer. De blev aldrig en naturlig del av historien.”

I början av 1900-talet ledde rasbiologiska idéer till att staten delade upp samerna. Renskötande samers barn placerades i nomadskolor medan andra samiska barn fick gå i svenska skolor, skolhem eller arbetsstugor där de förbjöds att tala samiska. Även tornedalingar utsattes för ett liknande förtryck.

Hemma i byn Bjursträsk utanför Luleå reflekterar Marleena Öhman över hur historien påverkat dagens situation: ”Att man förr förbjöd tornedalska barn att prata meänkieli, straffar barnen i dag genom att språket inte har förts vidare från de äldre generationerna.”

Öhman kommer själv från Pello på den finska sidan av Tornedalen. I hennes barndomshem talades meänkieli och finska, men som vuxen i Sverige har det varit svårt att använda språket. ”Jag borde kunna använda meänkieli mer. Många här i Luleå som har meänkieli som modersmål skulle kunna prata det med varandra, men väljer att hellre prata svenska.”

När hennes tre barn kommer hem från skolan växlar de några ord på meänkieli innan de försvinner in i vardagsrummet. ”Jag har pratat med dem på vårt språk sedan de föddes. Det är en del av deras identitet. Att mina barn kan flera språk ser jag som att de får ett försprång i livet,” säger hon.

Utöver sitt arbete som lärare engagerar sig Öhman i organisationen Met nouret, ett ungdomsförbund för tornedalingar, kväner och lantalaiset. ”Meänkieli är mitt modersmål och när jag pratar det känner jag mig otroligt stolt. Tänk att jag får jobba med att främja språket hos de unga, det känns otroligt viktigt. Men det tråkiga är att språkutvecklingen i Sverige inte går så snabbt som jag hade velat.”

När Marleena Öhman ser på sina barn i soffan funderar hon över framtiden: Tänk om hennes egna barn slutar tala meänkieli när de blir äldre? Vad händer då med deras tornedalska identitet?

”Det jag är mest rädd för är att det om tre generationer, om barnen stannar kvar här i Sverige, kanske inte finns någon kvar som pratar meänkieli. Det känns sorgligt,” säger hon eftertänksamt, innan hon tillägger: ”Eller kanske att meänkieli är starkare om 100 år, vem vet?”