Starkt hopp för Syrien ett år efter diktatorns fall

Det väger tungt i handen, hänglåset. En gång, i en tid som bara kan beskrivas som helvetet på jorden, hängde det på Omar Alshogres celldörr nummer 10 i Sednayafängelset i Syrien.

Det är fortfarande låst, nyckeln saknas.

– Det betyder att någon bröt loss det. Det är den vackraste symbolen för frihet och för det starka hopp jag känner för Syrien nu, säger Omar Alshogre.

Han är precis hemkommen från en internationell konferens i Paris för syrier i exil. Året som gått har varit omvälvande och präglat av många motstridiga känslor. Det är svårt att omfamna.

Det är en känsla som Omar Alshogre – som genom ett mirakel överlevde den tortyr han dagligen utsattes för i fängelset – tror att han delar med många syrier.

Först en obeskrivlig lycka när Assadregimen föll. Sedan känslan av att omvärlden inte delade syriernas entusiasm när den tidigare terrorstämplade före detta IS-krigaren Ahmed al-Sharaa tog över makten. Vad skulle han göra? Införa sharialagar? Skulle störtandet av Assads styre ersättas av ett annat, lika auktoritärt?

På gatorna runt om i Syrien var det bara glädje och fest. Där och då spelade det ingen roll vem eller vilka som låg bakom att Assad till slut föll:

– Det viktiga var att hans regim äntligen krossades, det var den gemensamma känslan, säger Omar Alshogre.

– Efter 14 år av krig hade det största hindret för Syrien röjts undan – diktatorn. Det väckte ett enormt hopp. Att väst reagerade med skepsis var delvis frustrerande, tillägger han.

Hoppet finns kvar, och det har växt. Stödet för al-Sharaa är tydligt, menar Omar Alshogre som totalt sett är mycket positiv till utvecklingen i Syrien.

Det är visserligen fortfarande inramat av syriernas besvikelse över västvärldens mångåriga svek mot ett folk som i så många år tvingats leva med massmord, krig, tortyr, massarresteringar.

– En miljon människor har mördats, flera hundratusen människor har kastats i fängelser med tortyrkammare för sina åsikters skull och än i dag saknas minst 160 000 människor. Det får vi aldrig glömma, säger Omar Alshogre.

Han menar att al-Sharaa har levererat. Långt ifrån på alla punkter, men mot bakgrund av den extremt komplicerade situationen med ett internt väldigt splittrat land och gigantiska geopolitiska utmaningar, så har det gått över förväntan.

– Att man omedelbart släppte alla politiska fångar var fantastiskt, det fick folket att känna förtroende för al-Sharaa. Tio poäng för det, säger Omar Alshogre.

Numera är också västvärldens inledande misstrogenhet mot al-Sharaa bortsopad, terrorstämpeln är borta och många av sanktionerna hävda. Snart sagt alla världsledare har skakat hans hand – även det rankar Omar Alshogre högt.

Och även om al-Sharaa ägnat mer tid åt att konsolidera sin makt och börja bygga upp de internationella relationerna än att åt att engagera sig i demokrati- och rättighetsfrågor, så har han trots allt gjort en hel del, tycker Omar Alshogre:

– Dagens militär skyddar demonstrationer mot dagens regering, bara en sådan sak.

När regimen föll, natten mellan den 7 och 8 december 2024 hade Omar Alshogre lovat att passa sin svenske styvbror Jacobs två barn. Allt blev kaos i hans lilla lägenhet på Södermalm. Han grät, skrattade, skakade. Telefon brann av alla meddelanden, samtal, filmklipp. Han ringde Anna, som han var kär i då, och bad henne att komma över. Han behövde ha henne nära, både för sin egen och för barnens skull.

– Jag var egentligen inte i stånd att ta hand om dem. De kunde omöjligen förstå magnituden av det som hände eller av de känslor det väckte i mig. Det slutade med att vi hoppade i min säng tills sängbotten gick sönder, sedan fick de äta hur mycket godis de ville och så somnade de på madrasser på golvet.

I över ett decennium hade Omar, som företrädare för Syrian Emergency Task Force, kämpat för att få omvärlden att se de kränkningar mot de mänskliga rättigheterna som syrierna utsattes för. Han har talat inför FN, inför flera parlament, på Harvard.

Nu riktades allas ögon mot Syrien, ett raserat land, splittrat mellan olika geografiska områden styrda av olika lokala milisgrupper, olika religiösa och etniska minoriteter, resterna av den Assadtrogna armén, kurderna i norr och alawiterna vid kusten.

Under våren 2025 inträffade en rad våldsamheter där många civila dog. I kuststäderna Baniya, Tartous och Latakia beskrevs dödandet som ”massakrer”. Sannolikt handlade det om en kombination av individer som hämnades och utländska intressen av att ytterligare destabilisera landet och försvåra för al-Sharaas övergångsregering.

– Min uppfattning är att det varit mycket färre sammandrabbningar än vad jag fruktade. Men jag inser att ett av de stora hoten mot Syrien är de interna spänningarna. I brist på en fungerande rättsstat tar olika grupper lagen i egna händer. Och det finns mycket vapen i omlopp, säger Omar Alshogre.

Men en sak har al-Sharaa misslyckats med. Den kommitté som bildats för att utreda vad som hänt med de minst 160 000 människor som fortfarande saknas och ställa de ansvariga till svars har ännu inte kommit särskilt långt.

– Varje dag demonstrerar mammor som kräver att få veta vad som hänt deras barn. Bevisen för den tortyr som förekommit är överväldigande, ändå går många bödlar fortfarande fria, menar Alshogre.

Förutom de inre spänningarna är omvärldens tryck mycket högt. USA:s, Rysslands, Turkiets och Saudiarabiens intressen ska hanteras. Det största hotet är, enligt Alshogre, Israel och Benjamin Netanyahus ständiga flygattacker mot södra Syrien. Israels anspråk på syriskt territorium destabiliserar hela regionen.

– Att balansera och navigera mellan dessa krafter är inte vilket uppdrag som helst, konstaterar Omar Alshogre.

Det enda han egentligen vill nu är att åka tillbaka. Återse sitt ursprungsland. Besöka sin fars grav, se det fängelse han satt i och där tusentals människor dog, från utsidan. Han vill bidra till landets återuppbyggnad. Men likt de minst sex miljoner syrier som flytt och som byggt upp nya liv runt om i världen, så kan han inte.

– Jag saknar de papper som krävs. Jag tror inte heller att tiden är mogen än. Dels är det för riskfyllt, dels finns det inga fungerande institutioner som skulle kunna ta emot den typen av stöd än, säger Omar Alshogre.

– Jag vet att många av oss som lever i diasporan känner en skam. Majoriteten är välutbildade och skulle behövas på plats, men jag tror fortfarande att en stor del av oss gör större nytta utanför än inne i Syrien.

Hans viktigaste budskap är dock att hoppet finns där, och det är stort. I hans drömvärld skulle internationella FN-organ och människorättsorganisationer kliva in och ta större plats. Det behövs också expertis och resurser utifrån för att hantera bevisen mot Assadregimen, börja bygga på demokratiska institutioner.

I augusti släpptes hans bok ”Hundra blommor – från fånge i krigets Syrien till frihetskämpe”. Till bokreleasen kom en vän som hade med sig hänglåset som en annan vän varit och hämtat från Sednayafängelset.

– Smärtsamt vackert, säger Omar Alshogre.

Precis som han ser på Syrien självt.