Tomas Ramberg: KD ser om sitt eget hus inför hotande Tidö-förlust

Kristdemokraterna befinner sig i ett politiskt vägskäl där överlevnad och identitet står på spel. Partiet balanserar farligt nära fyraprocentsspärren inför kommande val, en situation som tvingar fram tuffa strategiska överväganden. Den senaste tidens läckor till Dagens Nyheter om möjliga samarbeten med Socialdemokraterna har skapat nya vågor i den politiska debatten.

Under Ebba Buschs ledarskap har partiet traditionellt kunnat räkna med stödröster från moderata väljare när det krisat. Men i årets valrörelse ser landskapet annorlunda ut. Liberalernas kris har skapat en konkurrens om de borgerliga stödrösterna som kan bli ödesdiger för KD.

Samtidigt kämpar Moderaterna med sina egna utmaningar. För Ulf Kristersson innebär Sverigedemokraternas växande popularitet ett hot mot Moderaternas historiska position som den dominerande kraften på högerkanten – en position partiet vant sig vid sedan 1980-talet. Denna maktförskjutning skapar en ny dynamik som påverkar alla borgerliga partier.

Trots spekulationerna är det osannolikt att någon framträdande KD-politiker öppet skulle förespråka ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Ett sådant uttalande skulle skicka fel signaler till potentiella moderata stödröstare som överväger att lägga sin röst på Kristdemokraterna.

Läckorna till media ska istället förstås som ett strategiskt verktyg i konkurrensen på högerkanten. När Ebba Busch säger att partiet ”inte ska tas för givet” signalerar hon till sina Tidö-partners att KD kräver respekt och inflytande.

Framtidsutsikterna för Kristdemokraterna ser utmanande ut oavsett valresultat. Även vid en högerseger väntar tuffa tider när regeringsmakten ska delas med både Moderaterna och Sverigedemokraterna – och möjligen också Liberalerna. I en sådan konstellation riskerar KD att marginaliseras när utrymmet mellan M och SD krymper. Med ett stort SD i regeringen skulle KD:s politiska inflytande och antal ministerposter bli minimalt.

För de kristdemokrater som fortfarande värdesätter partiets självständighet är det därför logiskt att utforska alternativa regeringskonstellationer. Till skillnad från tidigare borgerliga samarbeten hålls Tidö-partierna idag samman mer av parlamentarisk nödvändighet än av gemensam ideologi. Det avtal som binder dem är i praktiken redan genomfört och en gemensam framtidsplan saknas.

Men hur realistiskt är ett samarbete mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna? Historiskt sett har Socialdemokraterna alltid strävat efter att splittra oppositionen genom att samarbeta med mindre borgerliga partier. När Magdalena Andersson säger sig vara öppen för att regera med alla utom Sverigedemokraterna följer hon denna tradition, med enda skillnaden att SD ersatt Moderaterna som det otänkbara alternativet.

Visst finns sakpolitiska områden där S och KD skulle kunna samarbeta, som sjukvård, energipolitik och äldreomsorg. Men politik handlar om mer än enskilda sakfrågor. Sedan Ebba Busch tog KD in på kulturkrigets arena har det ideologiska avståndet mellan partierna vidgats avsevärt. ”När Andersson vill ha barnbidrag vill Busch ha burkaförbud.”

För Magdalena Andersson skulle ett samarbete med Ebba Busch innebära en riskfylld resa från första stund. KD-ledaren är känd för att vilja dominera, inte stå i skuggan, och hennes benägenhet att överraska och byta ståndpunkt när det gynnar henne eller partiet gör henne till en oförutsägbar partner. Energifrågan illustrerar detta – Busch kritiserar nu sina Tidö-kollegor för att ha blockerat en långsiktig överenskommelse, trots att hon själv var den som spräckte den senaste energiöverenskommelsen efter bara ett par år.

För Kristdemokraterna skulle ett S-samarbete vara extremt riskabelt. Partiet skulle sannolikt drabbas av en svekdebatt liknande den som träffade Annie Lööf och Centern när de samarbetade med Stefan Löfven – en debatt som ironiskt nog eldades på av just Ebba Busch. Borgerliga väljare skulle kunna överge partiet, vilket skulle hota KD:s parlamentariska överlevnad på samma sätt som drabbat dagens Liberaler, om än av motsatta skäl.