Tomas Ramberg: Nu får Mohamsson ro på

I helgen avslutades Liberalernas extra landsmöte med en knapp seger för partiledaren Simona Mohamsson och hennes nya politiska kurs. Med en hårfin marginal fick hon mandat att fortsätta samarbetet inom Tidöavtalet. Men framgången kommer med både risker och utmaningar, inte bara för Liberalerna utan för hela regeringsblocket.

Tidöpartiernas ledare kan nu visa upp en enad front inför kommande val. Strategin är tydlig – väljarna ska övertygas om att i ett oroligt globalt läge är det säkrast att rösta på den sittande regeringen istället för att chansa på vad man kommer att beskriva som ett ”osäkert vänsterexperiment”. Liberalernas beslut att stanna kvar i Tidösamarbetet ger Ulf Kristerssons regeringskoalition en stabilare grund att stå på.

Men under ytan döljer sig spänningar. Om Mohamssons nya strategi blir framgångsrik riskerar det att ske på bekostnad av de andra partierna inom Tidösamarbetet. Liberalernas plötsliga kursändring handlar i praktiken om att övertala andra högerväljare att taktikrösta på L för att säkra partiets plats i riksdagen. Det är därför inte förvånande att högerkollegorna gratulerar Mohamsson med viss reservation.

Särskilt två partiledare har skäl att oroa sig. För Moderaternas Ulf Kristersson står ledarskapet för den svenska högern på spel. Om Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson fortsätter att växa på Moderaternas bekostnad försvagas Kristerssons position som högerns främsta företrädare.

För Kristdemokraternas Ebba Busch kan situationen bli ännu mer prekär. KD har i flera val kunnat räkna med moderata taktikröster som säkrat partiets riksdagsplats. Om de nu tvingas konkurrera med Liberalerna om dessa stödröster kan resultatet bli att både KD och L hamnar farligt nära fyraprocentspärren.

Det större problemet för regeringssidan är att Mohamssons manöver riskerar att endast leda till intern konkurrens inom högerblocket. För att säkra valseger måste de istället lyckas attrahera väljare från Socialdemokraterna och Centerpartiet. Detta uppdrag har inte blivit enklare efter att tveksamma mittenväljare nu fått bekräftat att en framtida Tidöregering sannolikt kommer att innehålla ett betydande antal sverigedemokratiska ministrar, kanske uppemot ett dussin om nuvarande opinionssiffror håller i sig.

Utöver den interna splittringen har regeringen andra utmaningar att hantera. Den pågående konflikten mellan USA, Israel och Iran bidrar till en ökande ekonomisk pessimism bland väljarna, vilket utgör ett allvarligt hot mot Kristerssons möjligheter att bli omvald. Regeringen kommer att anstränga sig för att övertyga väljarna om sin vilja att hålla nere el- och bränslepriser, men detta är i praktiken svårt att genomföra. Regeringspartierna har därför starka skäl att hoppas på att den internationella krisen avtar snabbt.

Men även om det internationella läget skulle stabiliseras är det fortfarande osäkert om Simona Mohamssons strategi kommer att lyckas. Helomvändningen har skapat djup splittring och bitterhet inom Liberalerna. Mandatet från det extra landsmötet drevs igenom med metoder som många medlemmar anser vara kontroversiella.

Debatten mellan olika falanger inom partiet kommer inte att försvinna, utan bara ta nya former. Rapporter om liberaler som hoppar av, vägrar att kampanja för den nya partilinjen eller till och med lämnar partiet för andra politiska hemvister kommer sannolikt att fortsätta dyka upp i medierna. Denna typ av nyheter underminerar partiledningens försök att presentera en enad front inför valet.

Mohamssons position var redan från början svag, och landsmötet har nu officiellt dokumenterat att hon endast med knapp marginal har stöd i sitt eget parti. Det var nervösa stunder för partiledaren när de jämna röstsiffrorna räknades samman.

För Mohamsson räcker det nu inte med att ha fått Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna med på sin nya kurs – den verkliga utmaningen blir att övertyga väljarna och samtidigt hantera splittringen i det egna partiet. Det kommande valet blir ett eldprov både för hennes ledarskap och för hela Tidösamarbetets framtid.