Tomas Ramberg: Regeringen är vilse i Trumps värld

En ny politisk osäkerhet präglar svensk säkerhetspolitik efter Trump-hot

Opinionsmätningar visar att majoriteten av svenskarna fortfarande stödjer det historiska Nato-beslutet från 2022. Men frågan som alltfler börjar ställa sig är om stödet hade varit lika starkt om debatten förts idag, med Donald Trump på väg tillbaka till Vita huset. Skulle partierna fortfarande anse att tidpunkten var rätt? Skulle medborgarna känna samma trygghet?

Det vi nu ser är att den försäkring som Nato-medlemskapet skulle utgöra inte framstår som lika pålitlig som den beskrevs inför ansökan 2022. Natos berömda artikel 5 – principen om kollektivt försvar – har alltid innehållit ett mått av frivillighet, särskilt för alliansens dominerande medlem USA. Redan före Trumps inträde på scenen har experter ifrågasatt om USA verkligen skulle riskera kärnvapenattacker mot sina storstäder för att försvara ett europeiskt land.

Med Donald Trump och hans ”America first”-politik blir kalkylen ännu mer osäker. Trumps öppna ifrågasättande av Nato och hans hot om att potentiellt använda militära medel mot andra Nato-medlemmar skapar en ny osäkerhet. Sveriges Nato-medlemskap vilar nu på förhoppningen att Trump ska se ett egenintresse i att riskera amerikanska liv för att försvara europeiska nationer.

Trots dessa orosmoln håller regeringen fast vid sin övertygelse. ”Jag är övertygad om att USA kommer att finnas för oss om vi blir utsatta för ett väpnat angrepp”, säger utrikesminister Maria Malmer Stenergard till DN. Överbefälhavaren menar att det är ”business as usual”.

Trumps utspel behandlas av regeringen som tillfälliga avvikelser – en ond dröm som snart ska försvinna. Det är tydligt att ingen vill acceptera att USA:s strategi kan ha förändrats permanent. Den tidigare så starka Nato-visionen håller på att krackelera, men få vill erkänna det.

När Ryssland invaderade Ukraina 2022 förändrades säkerhetsläget i Europa dramatiskt. Då initierade de svenska partierna en omfattande säkerhetspolitisk diskussion som ledde till den största omläggningen av svensk utrikespolitik sedan 1800-talet. Dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson talade stolt om att Sverige ”hade kommit hem” när han adresserade nationen från Washington efter Nato-inträdet.

Idag, när världsläget åter har förändrats dramatiskt, är tonen en helt annan. Statsminister Kristersson föredrar nu att undvika en öppen säkerhetspolitisk debatt. Han uppmanar till att ”inte spekulera” och att ha ”is i magen”. Utrikesministern upprepar att ”Vi betraktar Natos samarbete som starkt”, trots de uppenbara sprickorna i fasaden.

Det ger ett obehagligt intryck av att regeringen anser det farligt att öppet diskutera hur Sverige och EU ska hantera hoten från andra sidan Atlanten. Detta förstärker känslan av att statsledningen står svarslös inför en ny och farligare omvärldssituation – vilket knappast ökar medborgarnas känsla av trygghet.

Samtidigt försöker Kristersson använda det osäkra säkerhetsläget som argument inför höstens val. Han hävdar att ett regeringsskifte vore farligt eftersom oppositionen enligt honom är splittrad och saknar en gemensam säkerhetspolitik. Detta argument skulle ha vägt tyngre om regeringen själv kunde presentera en tydlig strategi för hur Sverige och EU ska navigera i en värld där Trump åter sitter vid makten.

Det mest slående är avsaknaden av en ärlig diskussion om vad som faktiskt står på spel. När Sverige tog steget in i Nato presenterades det som en säkerhetspolitisk lösning som skulle garantera landets trygghet. Nu, när alliansen visar tecken på inre spänningar och dess ledande nation öppet ifrågasätter dess grundprinciper, tycks regeringen hellre vilja tysta debatten än att öppet diskutera alternativen.

Den säkerhetspolitiska diskussionen som fördes 2022 präglades av öppenhet och grundlig analys. Den typen av debatt behövs även nu, när förutsättningarna för svensk säkerhet återigen står inför stora förändringar. Frågan är om regeringen har modet att leda en sådan diskussion, eller om den föredrar att fortsätta hävda att allt är under kontroll trots de uppenbara tecknen på motsatsen.