Tomas Ramberg: Tidöpartierna hoppas att surast förlorar

Partiledardebatten i TV4 blev en lektion i politisk retorik där regeringen och Sverigedemokraterna medvetet målade upp Magdalena Andersson som en dysterkvist. Statsministern anklagade S-ledaren för att tala illa om Sverige, medan Jimmie Åkesson gick ett steg längre och sa att hon ”alltid är så sur”. Att beskriva oppositionen som negativ och pessimistisk är en urgammal strategi, men frågan är om den fungerar när väljarna kräver konkreta svar på samhällsproblem.

Debatten, som sändes under bästa sändningstid, präglades av ett ovanligt personligt tonläge. Ulf Kristersson försökte framstå som den som ser möjligheter snarare än problem, medan Andersson svarade med att peka på klyftor, skolresultat och brister i välfärden. Hennes argumentation var saklig men möttes ofta av anklagelser om att hon ”svartmålar” Sverige. Detta är ett klassiskt grepp: att vända kritik mot systemet till ett angrepp på kritikerns sinnesstämning.

Strategin har djupa rötter. Redan under 1900-talets politiska debatter anklagades oppositionella för att vara ”gnällspikar” som inte såg det positiva i utvecklingen. Idag används metoden allt oftare i sociala medier där korta klipp från debatter sprids utan sammanhang. När statsministern säger att Andersson ”talar illa om Sverige” signalerar han till sin väljarbas att hon inte är lojal mot nationen, trots att hon som statsminister tidigare ofta hyllade svenska värderingar.

Även Åkessons kommentar om att Andersson är ”sur” kan tolkas som ett försök att göra henne osympatisk för väljare som värdesätter glädje och optimism. Forskning inom politisk psykologi visar att människor ofta röstar på kandidater som upplevs som positiva, särskilt i tider av ekonomisk osäkerhet. Genom att framställa sig själva som hoppfulla hoppas högern kunna locka vankelmodiga väljare, medan vänstern framstår som hotande och negativ.

Att debatten fick denna karaktär är ingen slump. Med ett år kvar till nästa val rör sig partierna i takt med opinionsmätningarna. Socialdemokraterna har under våren tappat stöd i flera mätningar, medan Sverigedemokraterna ligger kvar på historiskt höga nivåer. För Kristersson är det viktigt att inte tappa mark till SD, och därför använder han samma typ av retorik som Åkesson. Att rikta in sig på Anderssons personlighet är ett sätt att undvika sakfrågor där regeringen är svag – exempelvis gällande sjukvårdsköer, integration eller klimatpolitik.

Men det finns risker med en sådan strategi. Väljare kan tröttna på personangrepp och istället kräva tydligare politiska förslag. I TV4-debatten märktes det att Andersson växlade mellan att försvara sig och att återföra fokus till sakfrågor, exempelvis när hon nämnde Sveriges rekordhöga arbetslöshet bland utrikesfödda eller bristerna i äldreomsorgen. Dessa ämnen är svåra för regeringen att avfärda med en kommentar om humör.

En intressant aspekt är hur medierna rapporterar om detta. Rubrikerna efter debatten handlade inte om sakpolitik, utan om konflikten mellan partiledarna. Detta gynnar de partier som vill styra dagordningen mot personfrågor, eftersom det skapar engagemang även bland de som inte följer politik i detalj. Samtidigt kan det leda till att viktiga samhällsfrågor hamnar i skymundan, vilket är en farhåga som lyfts av politiska journalister.

Historiskt sett har liknande strategier använts med blandat resultat. Göran Persson anklagades ofta för att vara butter, men vann ändå val 2002. Fredrik Reinfeldt profilerade sig som ”nyttig” och positiv, men tappade sedan väljare när verkligheten inte matchade budskapet. Det finns ingen enkel korrelation mellan framtoning och valresultat – det beror på den ekonomiska situationen och vilka frågor som dominerar.

I dagens Sverige präglas debatten av inflation, räntor och en oro över energipriser. I sådana lägen söker väljare efter trygghet, och då kan en ledare som framstår som känslokall eller negativ faktiskt vara en fördel – det signalerar att man tar problemen på allvar. Andersson har ofta använt just detta: en allvarlig och bestämd framtoning som kontrast till Kristerssons mer glättiga stil.

Frågan är om denna debatt förändrar något i längden. Knappast. Väljare bestämmer sig sällan utifrån en enda tv-sändning, utan på helhetsintryck över tid. Däremot kan strategin påverka den övertidsbild som målas upp i medier och därmed sätta tonen för det fortsatta valåret. Om regeringen lyckas etablera bilden av oppositionen som gnällig, kan det försvaga stödet för vänsterpartierna bland osäkra väljare.

Samtidigt finns motståndet: Andersson är en erfaren politiker som inte låter sig knäckas av personliga påhopp. Hon svarade med citat om att Sverige har tappat i internationella rankningar och att den borgerliga politiken ökat klyftorna. Det är en strategi som kan appellera till de väljare som prioriterar saklighet före show.

Debatten i TV4 visar med all önskvärd tydlighet att politik inte bara handlar om sakfrågor, utan om vem som lyckas sätta agendan. Att anklaga någon för att vara sur är enkelt, men att vinna förtroende kräver mer än så.