Den revolutionära kraften i svensk politik

Sverigedemokraterna framstår idag som det närmaste ett revolutionärt parti som den svenska riksdagen har att uppvisa. För partiledaren Jimmie Åkesson är invandringsfrågan det centrala elementet i partiets politik – en fråga som bär samma ideologiska tyngd som kapitalismen en gång gjorde för vänstern. I denna kamp mot invandringen tycks partiet beredd att utmana både myndigheter och domstolar.

Likt historiska systemkritiska partier betraktar Sverigedemokraterna stora delar av statsapparaten som ett hinder för deras vision om samhällsförändring. Åkesson har själv uttryckt det som ”staten, de politiska partierna, regeringen, myndigheterna och allt det där” – en formulering som tydliggör partiets syn på etablissemanget som motståndare snarare än medspelare i den demokratiska processen.

För Sverigedemokraterna är det inte endast invandringspolitiken som kan betraktas som radikal. Partiets grundläggande ideologiska utgångspunkter skiljer sig markant från övriga riksdagspartier. När Åkesson talar om att ”förfäderna ätit bark för att vi ska få leva i Sverige” framträder en nationssyn som går bortom den moderna statsbildningen. För SD är nationen primärt en andlig enhet, en historisk gemenskap som existerar oberoende av formella statsgränser.

Denna typ av nationalistiska tankegods är ovanligt i svensk politisk tradition. Medan många andra länder har en stark historisk berättelse om nationella hjältar som kämpat för friheten – mot Hitler eller någon kolonialmakt – har Sverige en annan historia. Hyllandet av historiska ”hjältekonungar” har länge varit förknippat med en äldre tids konservatism och ses idag med skepsis av många.

Inget annat parti i riksdagen lägger så stor vikt vid att definiera svenskhet som Sverigedemokraterna gör. Partiets nationalism är i grund och botten en form av identitetspolitik. Enligt partiets principprogram existerar två kategorier av svenskar. Den första är den ”infödda svensken” – en person född eller tidigt adopterad av svensktalande föräldrar med nordisk identitet.

Den andra kategorin utgörs av ”assimilerade svenskar” – personer med icke-svensk bakgrund som uppfyller en rad kriterier: de ska tala flytande svenska, identifiera sig själva som svenskar, leva enligt svensk kultur, betrakta svensk historia som sin egen och känna större lojalitet mot den svenska nationen än mot någon annan. Det är dessa relativt strikta krav Åkesson hänvisar till när han talar om en ”öppen svenskhet”.

Paradoxalt nog ger Åkessons ideologiska principfasthet honom ett betydande manöverutrymme i den dagspolitiska debatten. När han nyligen föreslog att regeringen borde pausa de kritiserade utvisningarna av ensamkommande tonåringar, väckte det förvåning hos vissa betraktare. Men utspelet var i själva verket logiskt ur ett strategiskt perspektiv.

Ingen betvivlar Sverigedemokraternas grundläggande inställning i invandringsfrågor. Medan andra partier ofta tvingas förklara och försvara sina ställningstaganden – och försäkra väljarna om att den ”strama” invandringspolitiken ligger fast – kan SD agera mer flexibelt i dagsaktuella frågor utan att förlora sin trovärdighet. Väljarna vet var Åkesson står.

I Sverigedemokraternas världsbild pekar kompassen alltid mot minimal invandring. Det är denna tydlighet som ger partiet dess särprägel i svensk politik – en kompromisslös hållning som både lockar väljare och skapar kontroverser. För partiets kritiker representerar SD ett ideologiskt hot mot den svenska demokratiska traditionen, medan anhängarna ser partiet som den enda politiska kraft som vågar utmana det etablerade systemet.