Tomas Ramberg: Vem tjänar på Liberalernas nya linje?

Den politiska spelplanen kastas om efter Liberalernas nya SD-strategi

Den senaste vändningen i Liberalernas politiska kurs har skakat om den svenska politiska spelplanen. Partiets nya linje, där man välkomnar Sverigedemokraterna som samarbetspartner, har förändrat dynamiken inför kommande val och kastat ljus över de strategiska övervägandena hos Sveriges politiska aktörer.

Simona Mohamsson, Liberalernas partiledare, har på rekordtid visat prov på politisk flexibilitet, något som många bedömare beskriver som en av svensk politiks mest riskfyllda strategiska manövrar på senare tid. Hennes beslut att närma sig SD representerar en dramatisk omsvängning för ett parti som länge profilerat sig som en motpol till Sverigedemokraternas politik.

Vid första anblick framstår utvecklingen som en seger för statsminister Ulf Kristersson. Hans huvudargument – att hans regeringssida står enad medan oppositionen är splittrad – får ny kraft. Detta stärker Kristerssons narrativ om valet som ett val mellan fortsatt stabilitet längs den inslagna ”Tidövägen” eller en osäker vänstersväng under Magdalena Anderssons ledning.

Men medaljen har en baksida. Paradoxalt nog gynnar Liberalernas kris även Socialdemokraterna. Tidöpartierna ligger fortsatt under i opinionsmätningarna och behöver locka till sig hundratusentals väljare för att säkra makten. När Liberalerna så tydligt positionerar sig längre åt höger genom sitt närmande till SD, minskar regeringspartiernas chanser att attrahera osäkra mittenväljare – för många av dem förblir Jimmie Åkesson en avskräckande faktor.

Mohamssons strategi verkar snarare handla om att ta väljare från Moderaterna än från den politiska mitten. Detta skapar en intressant spänning inom regeringsblocket, där Kristersson rimligen hoppas att Mohamsson misslyckas med denna strategi, då Moderaterna redan kämpar med ett betydande underläge gentemot Sverigedemokraterna.

Det interna kaoset som nu präglar Liberalerna är dessutom skadligt för hela Tidösidan. Det påminner väljarna om partiets instabilitet och stjäl uppmärksamhet från den politik regeringen vill kommunicera.

För Socialdemokraterna innebär situationen ytterligare en strategisk fördel. Liberalernas omsvängning sätter fokus på Sverigedemokraternas växande inflytande vid en eventuell fortsatt högerregering. Varken Ebba Busch eller Ulf Kristersson har velat diskutera sverigedemokratiska ministerposter före valet – medvetna om att tanken på en regering med stark SD-prägel avskräcker många väljare. Nu har Mohamsson tvingat fram denna debatt, och den kommer inte att tystna.

Varje gång Kristersson påpekar splittringen inom oppositionen kan han räkna med motfrågor om vilka tunga ministerposter som ska tillfalla Sverigedemokraterna: finansminister, utrikesminister eller andra centrala poster.

För Kristdemokraterna innebär utvecklingen ett nytt bekymmer. Konkurrensen om taktikrösterna kan öka, och om Liberalerna överlever valet blir det trängsel för KD i en ny Tidöregering, där SD och M sannolikt tar lejonparten av inflytandet.

Endast två partier kan betrakta Liberalernas kris med viss tillfredsställelse: Sverigedemokraterna, som oväntat fått en liberal legitimitetsstämpel, och Centerpartiet, som får svårt att dölja sin skadeglädje över rivalens prekära situation.

Den största förloraren kan dock vara förtroendet för politiken som sådan. När partiledare bryter högtidliga löften drabbas tilliten till hela det politiska systemet. Mohamssons drastiska kursändring riskerar att förstärka bilden av politik som ett cyniskt spel snarare än en kamp om samhällets riktning.

I den turbulenta situation som nu råder återstår att se hur väljarna kommer att reagera på Liberalernas nya strategi. Kommer den att uppfattas som ett pragmatiskt steg för att säkra borgerligt inflytande, eller som ett principsvek som ytterligare underminerar förtroendet för partiet? Oavsett vilket, har den svenska politiska kartan ritats om – och alla aktörer tvingas nu anpassa sina strategier till det nya läget.