Vill Socialdemokraterna utplåna sin egen politik?

Migrationsfrågans drastiska förändring i svensk politik har tagit en ny vändning när regeringen nyligen presenterade prognosen för asylmottagandet 2025. Siffrorna visar på en historisk låg nivå, vilket markerar en tydlig kursändring i svensk migrationspolitik.

För bara några år sedan dominerade migrationsfrågan den politiska debatten och var en avgörande faktor i 2022 års riksdagsval. Den dåvarande oppositionen, med Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen, drev hårt på för en striktare migrationspolitik, medan den dåvarande S-ledda regeringen gradvis rörde sig mot en mer restriktiv hållning.

Nu, med Tidöavtalet som grund, har den Kristersson-ledda regeringen genomfört en rad åtstramningar som resulterat i vad som beskrivs som ”rekordlåga asylsiffror”. Enligt Migrationsverkets senaste prognoser förväntas asylmottagandet 2025 ligga på den lägsta nivån sedan mätningarna började föras på ett systematiskt sätt.

”Vi ser resultaten av en konsekvent politik som syftar till att minska asylinvandringen och prioritera arbetskraftsinvandring där Sverige har kompetensbehov,” säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i samband med presentationen av siffrorna.

Den drastiska minskningen av asylsökande kan förklaras med flera faktorer. Dels har lagstiftningen skärpts betydligt, med tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel, strängare försörjningskrav vid anhöriginvandring och begränsade möjligheter att söka asyl vid Sveriges gränser. Därtill har myndigheter fått utökade befogenheter att genomföra ID-kontroller och utvisningar av personer som fått avslag.

Samtidigt har den politiska kartan ritats om. Socialdemokraterna, som länge förespråkade en mer generös migrationspolitik, har under Magdalena Anderssons ledarskap tydligt förflyttat sig mot en mer restriktiv hållning. I flera utspel har S-ledaren betonat vikten av ”ordning och reda” i migrationspolitiken och talat om problemen med segregation och bristande integration.

Centerpartiet och Vänsterpartiet står nu som de tydligaste förespråkarna för en mer generös migrationspolitik, medan Miljöpartiet, som tidigare var en stark röst för de asylsökandes rättigheter, kämpar med att hitta sin plats i debatten efter att ha hamnat utanför riksdagen.

”Det vi ser är en kapplöpning mot botten, där humanitära värden offras på populismens altare,” säger Johan Hedin, migrationspolitisk talesperson för Centerpartiet, i en kommentar till regeringens presentation.

Opinionsundersökningar visar att migrationsfrågan inte längre har samma sprängkraft bland väljarna som tidigare. I SOM-institutets senaste mätningar har frågan fallit från topp tre till en sjätteplats bland de frågor som väljarna anser vara viktigast, bakom sjukvård, kriminalitet, ekonomi, skola och klimat.

Men betyder detta att migrationspolitiken är avförd från den politiska agendan inför kommande val? Knappast, menar flera bedömare.

”Migrationsfrågan har snarare omformulerats. Nu handlar debatten mer om integration, arbetskraftsinvandring och hur vi ska hantera dem som redan kommit hit, snarare än volymerna i sig,” förklarar Ann-Cathrine Jungar, statsvetare vid Södertörns högskola.

Inför kommande val ser vi tecken på att partierna positionerar sig något annorlunda. Moderaterna och Kristdemokraterna betonar numera framgången med sin strikta politik, medan Sverigedemokraterna fortsätter att driva på för ytterligare åtstramningar och nu fokuserar mer på återvandring. Liberalerna försöker balansera mellan sin traditionella värdeliberalism och regeringssamarbetets krav.

På vänstersidan söker man efter nya sätt att diskutera migrations- och integrationsfrågor utan att framstå som verklighetsfrämmande. Socialdemokraterna har lanserat vad de kallar ”en pragmatisk migrationspolitik med hjärta”, medan Vänsterpartiet tydligt markerar motstånd mot vad de beskriver som ”inhumanitet” i nuvarande politik.

En sak står klar: även om migrationsfrågan inte dominerar på samma sätt som tidigare, kommer den att fortsätta vara en viktig del av den politiska debatten fram till nästa val. Fast nu med nya förtecken, nya konfliktlinjer och i en tid där mycket av den praktiska politiken redan svängt mot en betydligt mer restriktiv hållning än vad som var möjligt att föreställa sig för bara tio år sedan.