28 år och ultraliberal – Louis Sarkozy utmanar på Franska rivieran

I Frankrike överges den ”republikanska brandväggen”

– Jag anser att Nationell samling är ett parti som alla andra. Det är inte ett fascistiskt parti. Däremot är det ett parti med inkompetent folk. Jag menar att det är ett socialistiskt parti, ekonomiskt är det ett vänsterparti. Och inkompetens och socialism är mycket farligare för vårt land.

Så uttalar sig Louis Sarkozy, borgmästarkandidat i Menton på Franska rivieran, när han träffar Dagens Nyheter inför kommunalvalen den 15 och 22 mars. Sarkozy representerar det traditionella högerpartiet Republikanerna och har öppet stöd från sin far, expresidenten Nicolas Sarkozy, som regerade Frankrike 2007-2012.

För tio år sedan hade efternamnet Sarkozy nästan garanterat en valvinst i Menton, en stad med 30 000 invånare nära gränsen till Italien som länge varit ett starkt fäste för Republikanerna. Men tiderna har förändrats drastiskt. I senaste opinionsmätningen får Nationell samlings kandidat Alexandra Masson drygt 30 procent av rösterna, medan Louis Sarkozy endast når 16 procent.

Denna utveckling är inte unik för Menton. Längs hela Franska rivieran – i Nice, Toulon och till och med i storstaden Marseille – står Marine Le Pens och Jordan Bardellas parti på tröskeln till makten. Det som tidigare sågs som ett utanförparti betraktas nu allt mer som rumsrent.

28-årige Sarkozy är dock stridslysten när DN möter honom vid ett valmöte. Han anklagar Nationell samlings aktivister för att ha rivit ner hans affischer och trakasserat hans valarbetare.

– De svarta fåren, de tvivelaktiga, våldsamma figurerna, dyker alltid upp en bit ned på Nationell samlings listor. Det är det som är problemet. Partiet lyckas inte ta avstånd från sitt problematiska förflutna, säger han.

Paradoxalt nog stänger Louis Sarkozy trots kritiken inte dörren för en framtida allians med partiet. Hans far, Nicolas Sarkozy, väckte stor uppmärksamhet i december när han i sin senaste bok hävdade att Nationell samling nu bör betraktas som ett parti bland andra. Expresidenten öppnar till och med för att släppa fram Marine Le Pen eller Jordan Bardella i presidentvalets andra omgång 2027, allt för att skapa en enad höger.

Louis Sarkozy delar uppenbarligen denna syn. På frågan om han håller med sin far svarar han jakande och pekar istället ut vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon som det stora hotet mot republiken – inte Le Pen eller Bardella.

– Självklart ska man inte blockera dem, säger han.

Bara ett par kilometer från teatern där Sarkozys valmöte äger rum ligger ”Villa Gerbert”, det hus där Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Herbert Tingsten (1896-1974) och hans hustru Gerd tillbringade sina sista levnadsår. Tingsten var en uttalad liberal och antifascist. I sin bok ”Från parlamentarism till diktatur” (1930) kritiserade han skarpt Italiens liberaler för att ha gett ”flankskydd” åt fascistledaren Benito Mussolini under hans första år vid makten, vilket enligt Tingsten möjliggjorde etableringen av fascismens diktatur.

Liknande kritik riktades senare mot den tyska högerns samarbete med nazisterna i början av 1930-talet. Parallellerna till dagens politiska utveckling i Frankrike är slående, även om 2020-talets radikala nationalister inte öppet motsätter sig demokratin. De har dock ofta tenderat att undergräva rättsstaten, angripa medier och uttrycka beundran för auktoritära ledare.

En central fråga är hur Nationell samling ställer sig till Ukraina. Vill partiet fortfarande se ett ”strategiskt närmande” till Ryssland, som Marine Le Pen förespråkade så sent som i april 2022?

När DN ställer frågan till borgmästarkandidaten Alexandra Masson, som till vardags sitter i utrikesutskottet i nationalförsamlingen, blir svaret undvikande.

– Det beror på hur kriget i Ukraina slutar och hur konflikten kan lösas, säger hon vagt.

Även Marine Le Pen, som i början av kriget kritiserade EU-ländernas stöd till Ukraina och sanktionerna mot Ryssland, undviker numera tydliga ställningstaganden. Jordan Bardella har dock uttryckt något starkare stöd för Ukraina.

I de franska lokalvalen är det emellertid andra frågor som dominerar. I Menton diskuteras åtgärder för att begränsa Airbnb-lägenheter som driver upp hyrorna, samt renhållning och trygghetsfrågor. På dessa områden är partierna relativt eniga om vad som behöver göras, men trots detta har Nationell samling ett tydligt övertag.

Louis Sarkozy försöker profilera sig med kontroversiella ultraliberala förslag, som att avskaffa alla trafikljus och övergångsställen i staden eftersom de enligt honom inskränker den personliga friheten. Han förespråkar även avkriminalisering av droger och nämner Argentinas kontroversielle president Javier Milei som inspirationskälla.

Bland väljarna DN talar med finns både skeptiker och anhängare. Christine Didier, 50, som röstade på Emmanuel Macron i presidentvalet 2022, ser positivt på Louis Sarkozys kandidatur.

– Jag tycker att det är bra att Louis Sarkozy ställer upp i kommunalvalet. Det ger mer mångfald. Politiken behöver bli mer som på det nationella planet, inte bara handla om lokala frågor, säger hon.

Men de flesta väljare DN träffar är antingen osäkra eller stöder Nationell samling. 75-åriga Judith Andersson, ursprungligen från Danmark men bosatt i Menton i över 40 år, berättar öppenhjärtigt:

– Förr röstade jag i hemlighet på Nationella fronten, som det hette då. Min förra man var vänstersympatisör, så jag låtsades sympatisera med andra partier.

Hon uttrycker lättnad över att stigmat kring att rösta på Nationell samling nu har försvunnit och tillägger entusiastiskt: – Och nästa år kan vi få Jordan Bardella eller Marine Le Pen som president!

Den så kallade ”republikanska fronten” – eller brandväggen mot yttersta högern – är inte helt raserad. I parlamentsvalet 2022 taktikröstade många höger- och vänsterväljare för att förhindra att Nationell samling fick majoritet i nationalförsamlingen. Men under 15 års tid har Marine Le Pen metodiskt arbetat för att anpassa sitt parti till rådande politiska normer. Hon och Bardella kallar sig numera för ”gaullister”, efter den antifascistiske frihetshjälten Charles de Gaulle, tar avstånd från hennes far Jean-Marie Le Pens antisemitism och har övergivit alla planer på att lämna euron.

En växande insikt bland Frankrikes traditionella höger och mittenpolitiker är att det kanske är för sent att stoppa Nationell samling från att nå presidentmakten. Många verkar nu positionera sig inför det de ser som oundvikligt – ett scenario som Herbert Tingsten kanske skulle ha funnit olycksbådande bekant.