Trumps nya relation till Tyskland skapar spänningar inom EU

I en anmärkningsvärd scen i Vita huset rapporterade USA:s president Donald Trump med påtaglig nonchalans om de pågående militära operationerna mot Iran till Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. ”Deras marin och luftvärn är utslaget. Vi har slagit ut nästan allt de har”, förklarade Trump, medan den tyske förbundskanslern svarade med ett gillande småskratt.

Mötet markerar en betydande förändring i den transatlantiska dynamiken, där Tyskland framträder som Trumps nya favorit i Europa – en position som tidigare innehades av Storbritannien. Under mötet var det tydligt att Merz har en väl definierad strategi: ge USA fria händer i Iran och samtidigt fokusera på att säkra Trumps stöd för Ukraina samt förhandla fram sänkta amerikanska handelstullar mot Tyskland.

”Vi vill få slut på kriget så fort som möjligt. Men Ukrainas rätt till sina territorier och dess säkerhetsintressen måste respekteras,” betonade Merz när samtalet vändes mot situationen i Ukraina.

Trots de tydliga målen fick den tyske förbundskanslern inga konkreta löften från Trump. Istället överöstes Tyskland med beröm för sitt ”storartade” förhållningssätt till USA:s militära aktioner mot Iran – i skarp kontrast till hur Trump beskrev Storbritanniens och Spaniens hållning som ”förskräcklig”.

Särskilt anmärkningsvärt var Spaniens beslut att vägra USA tillgång till amerikanska flygbaser på spanskt territorium för anfall mot Iran. Tyskland har däremot tillåtit användning av den amerikanska flygbasen i Ramstein och upprepade gånger uttryckt stöd för de amerikanska luftangreppen.

”Vi stöder USA och Israel i kampen att bli av med den hemska terroristregimen,” förklarade Merz i Vita huset, vilket ytterligare cementerade den nya alliansen.

När Trump öppet kritiserade både Storbritannien och Spanien valde Merz att inte kommentera kritiken mot Storbritannien. När Trump hotade med att använda baserna i Spanien utan Madrids godkännande, valde Merz istället att indirekt stödja den amerikanska presidenten genom att påpeka: ”Spanien är det enda Natoland som inte omfattar Natos mål för att öka försvarskostnaderna.”

Denna diplomatiska manöver är särskilt anmärkningsvärd eftersom en tysk förbundskansler således sitter tyst i Vita huset medan Trump öppet kritiserar Storbritanniens premiärminister Keir Starmer med kommentarer som: ”Han är ju ingen Winston Churchill”. När Trump hotade med att ”dra tillbaka alla överenskommelser” med Spanien valde Merz att inte försvara sin EU- och Natokollega.

Situationen representerar en dramatisk omsvängning i de transatlantiska relationerna. För bara ett år sedan hyllade Starmer och Trump varandra efter deras första möte i Vita huset. Samtidigt har Trump traditionellt varit kritisk mot Tyskland, främst gällande deras försvarsutgifter.

Nu är rollerna ombytta och Friedrich Merz har blivit Trumps favorit bland de europeiska ledarna. Förbundskanslern är medveten om Trumps ombytlighet och försöker därför maximera fördelarna för Tyskland medan möjligheten finns.

För EU skapar denna situation en påtaglig spänning. Den belyser unionens grundläggande utmaning – att EU inte är en federation utan en organisation där varje medlemsland bedriver sin egen utrikespolitik. För Merz har det hela tiden varit tydligt att den viktigaste prioriteringen är att upprätthålla en god relation till Trump, även om det sker på bekostnad av europeisk solidaritet.

Utvecklingen väcker frågor om framtiden för EU:s utrikespolitiska samordning i en tid då de geopolitiska spänningarna ökar och USA:s engagemang i internationella konflikter förändras under Trumps ledning.