Kriget i Ukraina: Ett land i kamp mot inre och yttre fiender

I den mörka natten på en smal landsväg i västra Ukraina rusade plötsligt ett rådjur ut framför bilen. Kollisionen var oundviklig. Djurets plågor på vägen blev en smärtsam metafor för Ukrainas situation – ett land som kämpar för sitt liv medan omvärlden ofta tvekar och väljer lösningar som passar dem själva bäst.

Efter snart fyra år av ryskt anfallskrig står Ukraina inför utmaningar från både yttre och inre fiender. Den ryska aggressionen fortsätter samtidigt som korruption och förvaltningsproblem underminerar landets försvarsförmåga.

Ett av västvärldens allvarligaste misstag var tron att tiden var på Ukrainas sida. Många bedömare förutspådde att ryska ekonomin skulle kollapsa och att Kreml inte skulle ha råd att fortsätta kriget. Denna förhoppning visade sig vara felaktig. Trots sanktioner växte den ryska ekonomin med över fyra procent under 2024.

De ryska flygplanen flyger fortfarande – de får reservdelar genom sanktionssystem som läcker som ett såll. Ryssland säljer nästan hälften av sin olja till Kina. Även om utländska investeringar har försvunnit, stöttar råvaruförsäljningen och krigsekonomin statsbudgeten.

Ryssarna är dessutom vana vid att få det sämre. Till skillnad från i väst har det ryska folket aldrig räknat med att deras livssituation kommer att förbättras – ett tankesätt som västvärlden hade svårt att förstå och därmed underskattade.

Postsovjetiska problem tynger försvarsförmågan

Ukraina kämpar samtidigt med två stora strukturella problem: utbredd korruption och svag förvaltning. Detta var något som Ryssland, trots sin egen korruption, räknade med när de planerade sin invasion. Tanken var att ukrainska eliter skulle kunna hotas, manipuleras och köpas.

Det motstånd ukrainarna bjöd var heroiskt och oväntat. Men ju längre kriget pågår, desto tydligare blir dessa postsovjetiska problem.

Medan Ryssland är ett genomkorrupt land har de betydligt större statliga resurser. Kreml har råd att fortsätta föra ett kostsamt krig trots omfattande korruption. Ukraina däremot har inte samma marginaler om man ska ha en chans att segra.

President Zelenskyj är medveten om detta, men sitter fast i ett dilemma där han inte litar på den svaga förvaltningen. Hans lösning har varit att placera sina egna förtrogna på viktiga poster. Problemet är att även dessa personer ofta har utnyttjat sina positioner för personlig vinning.

Ett talande exempel är skandalen i november 2025, då höga tjänstemän på det statliga energibolaget Energoatom hade förskingrat 100 miljoner dollar. Den huvudmisstänkte, Timur Minditj, är Zelenskyjs mångårige vän och affärspartner. Han hann fly landet, vilket ytterligare skadade presidentens trovärdighet.

Frontlinjen står stilla trots kreativa insatser

På slagfältet har situationen varit i princip oförändrad under två år. De stora framgångarna kom tidigt i kriget, när Ukraina tvingade Ryssland att retirera från Kiev, återtog stora områden kring Charkiv och befriande Cherson.

Den ukrainska motoffensiven som inleddes i juni 2023 fastnade dock omedelbart. Ryssarna hade hunnit gräva ner sig och minerat områden så tätt att ukrainska stridsvagnar inte kunde ta sig fram. De taktiker som Ukraina tränats i enligt Natos instruktionsbok visade sig inte fungera under rådande förhållanden.

Ukraina övergick därför till mer kreativa och överraskande krigföringsmetoder. Ett lysande exempel var ”Operation Spindelnätet” i juni 2025, där ukrainska drönare förstörde ett fyrtiotal ryska militärplan på flera olika baser.

Men ryssarna har lärt sig av Ukrainas framgångar med drönarteknologi och ligger idag steget före. De har framför allt lyckats neutralisera Ukrainas förmåga att störa ut drönarsignaler genom att använda fiberkabelstyrning. Ukraina behärskar samma teknik men saknar resurser för att matcha Rysslands kvantitet.

Ryska armén gör inga stora genombrott men avancerar långsamt meter för meter. Enligt Institute for the Study of War kontrollerade Ryssland som mest 26 procent av ukrainskt territorium i mars 2022. Idag kontrollerar de ungefär 19 procent – knappast någon imponerande framgång. Men problemet är att även om framryckningen är långsam, är det oftast Ryssland som avancerar.

Mobiliseringsdilemmat

Trots krigets allvar har varken Ryssland eller Ukraina totalmobiliserat sina resurser. Putin undviker detta av politiska skäl – en totalmobilisering skulle tvinga det ryska folket att inse att kriget faktiskt berör dem direkt.

Även i Ukraina möter mobiliseringen motstånd. Zelenskyj, som visat stort personligt mod genom sina besök vid fronten, har varit mindre villig att ta impopulära beslut om mobilisering. Den svaga förvaltningen klarar dessutom inte ens av en delmobilisering – underskottet av inkallade är just nu två miljoner personer och omkring 200 000 soldater har lämnat sina poster utan tillstånd.

Den ukrainska analytikern Volodymyr Fesenko påpekar ett annat dilemma: ”Om Ukraina totalmobiliserar gör Ryssland det också. Vad gör vi sedan? Vi kan inte totalmobilisera två gånger.”

Intern kritik och hjältar som lämnar

Mest frustrerade är ukrainarna över sina egna ledare. De förstår att västvärldens stöd riskerar att sina om resurserna inte används effektivt.

”Det här är ingen försvarslinje. Det är ett hönshus,” sade en ukrainsk officer i Tjasiv Jar i maj 2024, med hänvisning till undermåliga befästningar som byggts av entreprenörer. Staden har sedan dess fallit i ryska händer.

Under de senaste åren har flera av Ukrainas mest kända krigshjältar lämnat sina positioner. Överbefälhavaren Valerij Zaluzjnyj avsattes 2024 och skickades till London som ambassadör – ett beslut som fattades av Zelenskyj.

Stabssergeanten Roman Hrybov, känd för sitt uttalande ”Ryska krigsskepp, dra åt helvete”, kritiserade de dåligt byggda befästningarna utanför Dnipro och lämnade armén efter att hans befäl försökt straffa honom.

Generalmajor Dmytro Martjenko, som stoppade den ryska framryckningen i Mykolajiv i början av kriget, lämnade också armén. Han har öppet kritiserat korruptionen som undergräver mobiliseringsinsatserna: ”Människor ser att barn till parlamentsledamöter inte behöver åka till fronten. Hur ska man då motivera dem?”

Ett folk som tar saken i egna händer

Trots ledarnas svagheter visar den ukrainska befolkningen ett enastående mod och uppfinningsrikedom. Mekaniker i Butja reparerar soldaternas bilar gratis. En diversearbetare utanför Kiev hittade en övergiven rysk lastbil med brännolja, satte sig bakom ratten och körde fordonet till de egna linjerna trots risken att bli skjuten på fläcken.

Ukraina framstår som ett land med en kortsiktigt tänkande politisk ledning men en befolkning som tar saken i egna händer, löser problem och gör motstånd. Tragiskt nog blir de gång på gång offer för andras felaktiga beslut.

Landets framtid står nu på spel medan västvärlden och den egna ledningen tvekar. Donald Trumps återkomst som USA:s president har ytterligare komplicerat situationen, med löften om att göra slut på kriget samtidigt som amerikanskt militärt stöd minskar. En fredsplan som läckt till medierna antyder att Ukraina kan tvingas ge upp både Natomedlemskap och territorium.

Trots detta fortsätter ukrainarna sitt motstånd, med samma beslutsamhet och uppfinningsrikedom som kännetecknat dem sedan krigets början.