Björn af Kleen: Hur kan Trump inte själv rodna av skammen?

Under det senaste året har USA:s president Donald Trump allt mer börjat omge sig med symboler av makt och rikedom. Detta blev särskilt tydligt när han nyligen poserade med en medalj – ett fredspris som egentligen inte är hans att äga. Hans ansiktsuttryck på bilderna vittnar om en närmast barnslig triumf, som om han äntligen tagit något han länge eftersträvat.

Trumps allt tydligare besatthet av ägande har under den senaste tiden manifesterats i flera situationer. Han har uttryckt anspråk på María Corina Machados Nobelpris och det danska territoriet Grönland. I en intervju betonade han att ägande är en ”psykologisk förutsättning för framgång”, ett uttalande som ger insikt i presidentens tankesätt.

Denna feodala logik står i kontrast till Trumporganisationens moderna affärsmodell. Familjeföretaget har under senare decennier främst genererat intäkter genom att hyra ut sitt namn till hotellkomplex och andra produkter, snarare än att faktiskt äga fastigheterna. Trumps faktiska verksamhet har alltså handlat mer om varumärke än om konkret ägande.

Men sedan han återinträdde i Vita huset för ett år sedan har presidenten antagit en alltmer kunglig framtoning. Ovala rummet pryds nu av guld i olika former – från vaser och urnor till diverse utsmyckningar. Han visar även uppskattning för AI-genererade bilder av sig själv som guldprydda gestalter i olika sammanhang. Gränsen mellan iscensättning och verklighet tycks ha suddats ut, något som enligt uppgift oroar till och med vissa av hans republikanska anhängare i kongressen.

Trots att norska Nobelstiftelsen tydligt har klargjort att fredspriset inte kan överlåtas – att hedersutmärkelsen inte kan ärvas eller övertas – verkar detta inte avskräcka presidenten. Det förväntas att bilder på Trump med medaljen snart kommer att visas på statliga museer i Washington. Lagom till USA:s firande av 250 år av självständighet har Trump lyckats etablera sitt eget ”fredspris” som ett historiskt faktum i nationens berättelse.

Det är svårbegripligt att en person med så omfattande maktbefogenheter som USA:s president kan finna sådan tillfredsställelse i något så trivialt som en tillfälligt beslagtagen utmärkelse.

Fenomenet påminner om den galne danske kungen i PO Enquists roman ”Livläkarens besök”. I romanen beskrivs hur en person som verkligen tror sig vara allsmäktig förlorar förmågan att skilja mellan teater och verklighet: ”Själv hade han tilldelats rollen som Konung av Guds nåde. Detta hade inget med verkligheten att göra, det var konst. Därför behövde han ej känna skam.”

Historieprofessorn Daniel Immerwahr, expert på USA:s imperialistiska historia, har föreslagit att Trumpadministrationens försök att lägga beslag på Grönland inte kan förklaras utifrån enbart rationella motiv. Han drar en parallell mellan USA:s territoriella expansion under slutet av 1800-talet – driven av söner till inbördeskrigets soldater som ville bevisa sin egen hjältemod – och dagens Trumprörelse.

Enligt Immerwahr känner många amerikanska män att de under Trump kan ”bli sig själva igen” – stora och gränslösa. Den så kallade ”Donroedoktrinen”, Donald Trumps nyfeodala politiska linje, kan därmed ses som ett uttryck för en form av maskulin frigörelse.

Som Immerwahr uttrycker det: ”Det här kommer att psykologiskt återlösa oss. Det här kommer att kännas bra.” Uttalandet kastar ljus över den emotionella drivkraften bakom presidentens handlingar och den symbolik som genomsyrar hans andra presidentperiod.