Cheferna ignorerade ingenjörens varning – sedan exploderade Challenger

När Christa McAuliffe valdes ut bland 11 000 sökande till NASA:s projekt ”Lärare i rymden” i augusti 1985, uttryckte hon full tillit till rymdfärjeprogrammets säkerhet. Den 36-åriga högstadieläraren skulle bli den första vanliga medborgaren i omloppsbana runt jorden och planerade att hålla lektioner från rymden.

Ett halvår senare, den 28 januari 1986, förändrades allt. McAuliffe och sex astronauter steg ombord på rymdfärjan Challenger vid Kennedy Space Center i Florida. Hennes make och två barn, sex och nio år gamla, var på plats för att bevittna uppskjutningen, liksom miljontals tv-tittare världen över som följde händelsen i direktsändning.

Uppdraget slutade i tragedi. Endast 73 sekunder efter start exploderade rymdfärjan och totalförstördes framför ögonen på den chockade publiken. Samtliga sju besättningsmedlemmar omkom omedelbart. Dagens Nyheter beskrev dagen efter händelsen som ”den största katastrofen i rymden”, med ”ett enormt eldmoln och fantastiska rökformationer” som utvecklades inför en förskräckt publik.

Bakom olyckan låg ett tekniskt problem som faktiskt hade identifierats långt tidigare. Gummipackningar från företaget Thiokol, som skulle täta raketmotorerna, visade sig vara orsaken till katastrofen. Redan i juli 1985, sex månader före olyckan, hade ingenjören Roger Boisjoly varnat sina överordnade om allvarliga brister i dessa packningar.

Problemet var särskilt allvarligt vid låga temperaturer. Gummipackningarna tenderade då att stelna och förlora sin tätningsförmåga. Väderprognosen för uppskjutningsdagen visade på minusgrader – något som aldrig tidigare förekommit vid en NASA-uppskjutning. Boisjoly och fyra andra ingenjörer vid Thiokols huvudkontor i Utah argumenterade därför intensivt för att uppskjutningen skulle skjutas upp.

Initialt fick ingenjörerna stöd från sina chefer, som rekommenderade NASA att vänta på bättre väderförhållanden. Men NASA:s ledning visade motstånd. Under en avgörande telefonkonferens uttryckte NASA:s teknikchef George Hardy att han var ”bestört över rekommendationen”. Projektledaren Lawrence Mulloy svarade frusterat: ”Herregud, Thiokol. När vill ni att jag ska starta – i april?”

Under trycket från NASA svängde Thiokols chefer och övergav ingenjörernas säkerhetsbedömning. Boisjoly och hans kollegor fick det nedslående beskedet att ”ta av sig ingenjörshatten och ta på sig chefshatten” – ett tydligt budskap om att företagets affärsrelation med NASA prioriterades högre än säkerheten.

Efter katastrofen vittnade Boisjoly för haverikommissionen och försökte få upprättelse genom stämningsansökningar mot både Thiokol och NASA, dock utan framgång. Konsekvenserna för visselblåsaren blev istället förödande. Han drabbades av sömnsvårigheter, depression och svår huvudvärk. På sin arbetsplats blev han utfryst och fråntagen alla rymdrelaterade arbetsuppgifter. En kollega gick så långt att han hotade med att lämna sina barn utanför Boisjolys dörr om alla skulle förlora sina jobb på grund av hans vittnesmål.

Haverikommissionens slutsatser var skoningslösa mot NASA. Myndigheten kritiserades hårt för att ha sänkt säkerhetskraven till en oacceptabelt låg nivå. Nobelpristagaren i fysik, Richard Feynman, som deltog i utredningen, sammanfattade problemet kärnfullt i en bilaga till rapporten: ”För att teknik ska bli framgångsrik måste verkligheten gå före PR. Man kan inte lura naturen.”

Challenger-olyckan blev en vattendelare i den amerikanska rymdverksamheten. Den visade farorna med att låta organisatorisk prestige och tidtabeller övertrumfa ingenjörsmässig riskbedömning. Den exponerade också riskerna med att tysta interna varningar och kritik i komplexa tekniska system.

Idag, mer än tre decennier senare, står Challenger-olyckan som en smärtsam påminnelse om vikten av öppen säkerhetskultur och respekt för tekniska experters bedömningar – lärdomar som fortfarande är högst relevanta inom rymdindustrin och andra högriskbranscher världen över.