De arbetar mitt i nickelboomen: ”Vi kan knappt leva”

I det tropiska landskapet på ön Halmahera i Indonesien pågår en industriell revolution som väcker både framtidshopp och miljöoro. På denna avlägsna plats, långt från världens mediala strålkastarljus, har en enorm industriell infrastruktur börjat ta form, driven av tusentals arbetare och ett växande antal kolkraftverk.

Halmahera, som utgör den största ön i Moluckerna i östra Indonesien, har under de senaste åren genomgått en dramatisk förvandling. Vad som en gång var ett relativt orört tropiskt paradis har nu blivit centrum för en expanderande råvaruindustri som lockat investerare från hela världen.

Enligt lokala myndigheter arbetar nu cirka 82 000 människor inom den framväxande industrin på ön. De elva nybyggda kolkraftverken förser denna massiva arbetsstyrka och industrianläggningarna med den energi som krävs för verksamheten. Expansionen speglar Indonesiens bredare strategi att utnyttja sina naturresurser för ekonomisk utveckling och industrialisering.

Projektet är en del av Indonesiens satsning på att förädla sina mineraltillgångar inom landet, snarare än att exportera råvaror. Regeringen under president Joko Widodo har sedan flera år drivit denna policy för att skapa arbetstillfällen och öka det inhemska förädlingsvärdet.

Men den snabba industrialiseringen har ett pris. Miljöaktivister och marinbiologer rapporterar alarmerande förändringar i de omgivande marina ekosystemen. I vattnen utanför de industriella anläggningarna har observatörer noterat en oroväckande mörkfärgning av havsvattnet, vilket tyder på omfattande föroreningar.

”Vi ser tydliga tecken på miljöförstöring längs kusten,” säger Dr. Surya Wijaya, marinbiolog vid Indonesiens vetenskapsakademi. ”Korallreven som en gång var bland de mest livskraftiga i regionen visar nu tecken på omfattande blekning och död. Detta är inte bara en lokal miljökatastrof utan påverkar också lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter.”

Korallreven kring Halmahera utgör en del av Koralltriangelns ekosystem, ett område som sträcker sig genom sex länder i Sydostasien och som kallas ”havets regnskog” på grund av sin exceptionellt höga marina biodiversitet. Degraderingen av dessa ekosystem kan därför ha långtgående konsekvenser för både regional och global marin biodiversitet.

Indonesiens regering framhåller dock industrialiseringens ekonomiska fördelar. Enligt data från landets industriministerium har projekten på Halmahera bidragit till en signifikant minskning av arbetslösheten i regionen och genererat viktiga exportintäkter.

”Detta är ett flaggskepp för vår nationella utvecklingsstrategi,” förklarar Budi Santoso, talesperson för industriministeriet. ”Genom att förädla våra mineraler inom landet skapar vi tusentals arbetstillfällen och bygger kompetens som kommer att gynna Indonesien under lång tid framöver.”

Den fortsatta användningen av kolkraft i utvecklingen har dock väckt kritik från miljöorganisationer, särskilt mot bakgrund av Indonesiens löften om att minska sina koldioxidutsläpp i enlighet med Parisavtalet. Landet har formellt förbundit sig att minska sina utsläpp med 29 procent till 2030 jämfört med ett business-as-usual-scenario.

”Detta är ett steg i helt fel riktning,” säger Dewi Sartika från miljöorganisationen Indonesia Climate Alliance. ”Att bygga nya kolkraftverk när världen försöker fasa ut fossila bränslen visar en brist på allvar i klimatåtagandena.”

För lokalbefolkningen på Halmahera är situationen komplex. Många välkomnar de nya arbetstillfällena och den ekonomiska utvecklingen, medan andra uttrycker oro över miljöförstöringen och de långsiktiga konsekvenserna för traditionella näringar som fiske.

”Mina barn har nu jobb i industrin, vilket ger oss en stabil inkomst,” berättar Raja Hamid, en äldre invånare i en fiskeby nära industriområdet. ”Men samtidigt får vi mindre fisk, och den vi fångar smakar ibland konstigt. Det är som om vi måste välja mellan jobb idag och fiskevatten imorgon.”

Konflikten på Halmahera illustrerar ett globalt dilemma: hur utvecklingsländer kan balansera ekonomisk tillväxt med miljöhänsyn. Medan Indonesien fortsätter sin industrialiseringsprocess, kommer ön att förbli en viktig indikator för hur denna balans kan eller inte kan uppnås.

Under tiden fortsätter industrihjulen att snurra på djungelön, där framtidens industri växer fram i skuggan av kolkraftverkens skorstenar, medan havet runt omkring gradvis förändras av människans aktivitet.