Den skickliga maktspelaren Khameneis sista år var en mardröm

I Iran, under decennier, formade Ali Khamenei landets strategiska position i Mellanöstern genom ett unikt nätverk av allierade. Det så kallade ”Motståndsaxeln”, som byggdes upp efter Iran-Irak-kriget (1980-88) och efter ayatolla Khomeinis död 1989, gjorde Iran till en inflytelserik aktör långt utanför landets gränser.

Denna maktsfär inkluderade Syriens Assadregim, Hizbollah i Libanon, Hamas i palestinska områden, shiamiliser i Irak samt huthirebellerna i Jemen. Genom att finansiera, träna och beväpna dessa grupper etablerade Khamenei ett iranskt inflytande även i traditionellt sunnimuslimska områden och i den känsliga Israel-Palestina-konflikten.

Khamenei själv hade azeriskt ursprung, vilket förklarar hans turkiska språkkunskaper. Han föddes i Mashhad, Irans näst största stad, och studerade under Khomeini i den religiösa lärdomsstaden Qom. Under shahen Mohammed Reza Pahlavis styre hamnade han flera gånger i fängelse för sin oppositionsverksamhet.

När den iranska revolutionen 1979 störtade shahens regim deltog flera ideologiska grupper – från demokrater och kommunister till religiösa extremister. Till mångas förvåning visade sig de religiösa krafterna vara de mest skickliga i kampen om makten. Khamenei valdes till president 1981, och under 1980-talet eliminerades systematiskt de sekulära politiska krafterna genom avrättningar och tvingad exil.

När Khomeini dog 1989 tog Khamenei över som högste ledare i en då redan konsoliderad islamisk regim. Trots hans långa maktinnehav var hans styre aldrig genuint populärt bland den breda befolkningen. Den iranska ekonomin hämmades av revolutionsgardets dominans över finanssektorn och näringslivet, vilket ledde till att hundratusentals välutbildade iranier lämnade landet.

Khamenei visade sig dock vara en kallsinnig strateg som ofta undvek onödiga konflikter med väst. Trots den officiella fiendebilden samarbetade Iran under hans ledning vid flera tillfällen med USA mot gemensamma hot som al-Qaida och talibanerna. Ett exempel på hans pragmatiska förhållningssätt var när han 2015, trots hårt motstånd från regimens extremister, godkände kärnenergiavtalet JCPOA med västmakterna.

Hans sista år vid makten präglades dock av en serie motgångar. När Donald Trump 2018 drog USA ur JCPOA-avtalet beordrade Khamenei en intensifiering av Irans uranberikningsprogram till 60 procent, vilket placerade landet på tröskeln till kärnvapenkapacitet.

Det senaste året blev särskilt turbulent när Irans allierade Hamas och Hizbollah hamnade i konflikter med Israel som resulterade i att deras ledarskap decimerades och deras regionala inflytande minskade kraftigt. Även Syriens Bashar al-Assad, Irans viktigaste regionala allierade, förlorade sin maktposition. När Israel anföll Iran stod landet ensamt, trots de betydande resurser som investerats i regionala allierade. Sunnimuslimska ledare i regionen betraktade Irans motgångar med tyst tillfredsställelse.

Inhemskt präglades hans styre av återkommande våldsamt förtryck av oppositionsrörelser. Protesterna nådde sin kulmen i januari i år när regimen slog ner omfattande demonstrationer med brutalt våld, med uppskattningsvis tusentals civila dödsoffer. Särskilt anmärkningsvärt var att även basarernas köpmän, traditionellt regimtrogna, anslöt sig till protesterna mot den kollapsande valutan och bristen på grundläggande förnödenheter som el, vatten och livsmedel.

Khameneis Iran representerade en ovanlig kombination av förtryck och mångfald. Medan medborgarna riskerade sina liv för att protestera mot regimen, var själva maktapparaten ett intrikat nätverk av olika och ofta motstridiga intressen. Stabiliteten i detta system garanterades av Khamenei själv, som satte gränserna för olika aktörers handlingsutrymme inom systemet.

Med Khameneis bortgång uppstår nu frågan om det politiska systemet han övervakade i 37 år kan överleva utan sin huvudarkitekt. Under hans långa styre ersatte Iran både Egypten och Irak som Mellanösterns ledande maktfaktor, men de senaste årens utveckling har kraftigt försvagat landets strategiska position i regionen.