Överlevaren från Nova-festivalen: ”Jag känner hopplöshet och rädsla”
I skuggan av ett minnesmärke på Nova-festivalområdet sitter Michal Gabai med tårar rinnande nedför kinderna. Framför henne finns vännen Hais minnesmärke – en vän som inte överlevde Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023.
”Det kunde ha varit jag,” säger hon tyst, medan hon försiktigt rör vid marken där hundratals unga människor dansade, skrattade och firade livet för två år sedan.
Den ödesdigra morgonen förvandlades festivalområdet nära kibbutzen Reim, bara några kilometer från Gazagränsen, till en plats för ett av de dödligaste dåden i Israels moderna historia. Hamas-attacken mot festivalen krävde över 260 liv, och ytterligare dussintals personer fördes bort som gisslan in i Gaza.
Michal tillhör de överlevande som bär på svåra trauman. Trots att två år har passerat sedan attacken beskriver hon en tillvaro präglad av ångest och rädsla.
”Jag mår inte bättre. Tiden läker inte alla sår som man säger. Tvärtom känns det som att ju längre tid som går, desto tydligare blir traumat,” berättar hon medan hon blickar ut över det numera tysta festivalområdet.
Nova-festivalen, som tidigare var känd som en plats för glädje, gemenskap och elektronisk musik, har blivit en symbol för konflikten som pågår i regionen. Efter attacken utbröt ett krig som fortfarande pågår och har kostat tusentals människoliv på båda sidor.
För Michal har händelsen förändrat hennes förhållande till sin omgivning. Hon medger öppet att hon känner särskild rädsla för muslimer – en känsla hon själv verkar brottas med, men som blivit en del av hennes psykologiska försvarsmekanism efter traumat.
”Jag vet att det inte är rationellt. Alla muslimer är inte Hamas. Men kroppen reagerar med rädsla innan hjärnan hinner analysera,” förklarar hon med en röst som avslöjar den inre konflikten.
Minnesmärket där Michal sitter är ett av många som uppförts på festivalområdet. Familjer, vänner och överlevande kommer regelbundet hit för att sörja och minnas. Vissa lämnar blommor, andra små stenar enligt judisk tradition, och några lämnar personliga brev eller fotografier.
Psykologer som arbetar med överlevare från attacken bekräftar att många upplever liknande känslor som Michal. Posttraumatiskt stressyndrom, kronisk ångest och depression är vanliga diagnoser bland överlevarna.
”Många upplever att samhället går vidare medan de själva står kvar i traumat. Det skapar en känsla av isolering och alienation,” förklarar Sara Levinson, psykolog som arbetar med Nova-överlevare.
Israeliska myndigheter har inrättat särskilda stödprogram för överlevande från Hamas-attackerna, men många vittnar om att hjälpen inte räcker till eller är svårtillgänglig. Civila initiativ och stödgrupper har vuxit fram för att fylla tomrummet.
För Michal och många andra handlar vardagen om att ta en dag i taget. Vissa dagar kan hon nästan känna sig normal, andra dagar överväldigas hon av minnen och flashbacks.
”Ibland kan jag höra musiken från festivalen i mitt huvud, skratten, den speciella stämningen när soluppgången närmade sig. Sen bryts allt av ljudet från raketer och skrik,” berättar hon.
Minnesmärket där Michal sitter är enkelt utformat – en sten med vännen Hais namn inristat och några personliga föremål. Det är en av hundratals liknande minnesplatser som nu definierar det tidigare festivalområdet.
”Hai älskade musik. Han brukade säga att musik förenar människor oavsett bakgrund eller religion. Ironin i att han dog på en plats som skulle representera just detta är obeskrivlig,” säger Michal och torkar tårarna.
När hon lämnar minnesmärket efter sitt besök vänder hon sig om en sista gång. Solljuset faller över platsen, och för ett ögonblick ser det nästan fridfullt ut. Men för Michal och de andra överlevarna kommer denna plats alltid att representera slutet på oskulden – dagen då musiken tystnade.
