Emma Bouvin: Det är som att köra huvudet gång på gång in i en vägg

I den libanesiska krigets skugga – när bagagehanteringen blir en symbol för kaos

Vid Beiruts internationella flygplats står jag och väntar. Runt omkring mig står andra resenärer med samma avvaktande blickar. Klockan tickar och bagagebandet rullar långsamt utan att mitt bagage dyker upp. Det borde inte ta så lång tid, tänker jag. Personalen har säkert bara tagit en kort paus.

Till slut går jag fram till disken där en man i kostym möter mig med ett leende.

”Det är ingen fara, de gör bara en slumpmässig kontroll av ert bagage”, förklarar han vänligt.

Flygplatsen ligger söder om Beirut, omgiven av förorter som just nu är mål för israeliska stridsflygplan. Dova smällar hörs på avstånd – en kuslig påminnelse om den pågående konflikten. Efter en timmes väntan bryter plötsligt kaos ut. Någon ropar högt och ett femtiotal resenärer störtar fram mot informationsdisken. Alla skriker samtidigt på arabiska och personalen, som tidigare log, ser nu allt annat än tillmötesgående ut.

En kvinna bredvid mig översätter hastigt: ”Våra väskor är kvar i Istanbul.”

”Men min Airtag visar att min väska är här”, invänder jag och visar henne min telefon där den lilla spårningsenheten tydligt indikerar att väskan befinner sig på flygplatsen.

Denna information sprider sig som en löpeld genom folkmassan. Kvinnan bredvid mig höjer triumferande rösten så att alla kan höra, vilket får hela gruppen att börja protestera i kör.

”Ge dig aldrig, de försöker lura oss”, uppmanar hon mig med bestämdhet i rösten.

Situationen eskalerar. En säkerhetsvakt försvinner för att leta på landningsbanan medan en frustrerad passagerare tar saken i egna händer och kryper ut genom luckan där bagaget normalt kommer in. Efter ytterligare en timme hävdar en representant från flygbolaget bestämt att väskan aldrig lämnat Istanbul.

”Israel stör ut vår GPS, din väska kom aldrig hit”, insisterar personalen.

Jag protesterar. Om min väska verkligen var kvar i Turkiet, hur kunde min spårningsenhet visa att den befann sig i Libanon? Men mina argument möts av en mur av motstånd. Till slut slutar min Airtag att uppdatera sin position. Utmattad och frustrerad lämnar jag flygplatsen utan mitt bagage.

Nästa morgon kommer en märklig vändning – min spårningsenhet aktiveras igen. Nu visar den att väskan befinner sig tillbaka i Istanbul. Cirkeln är sluten, men frågorna kvarstår.

Denna till synes triviala incident med försvunnet bagage blir en spegling av den större, komplexa situationen i Libanon. I ett land där infrastrukturen står under enorm press och där varje aspekt av vardagslivet påverkas av den pågående konflikten, blir även bagagehanteringen en del av krigets realitet.

För lokalbefolkningen är detta vardag. Medan israeliska bombanfall drabbar förorterna söder om flygplatsen, pågår livet med alla dess utmaningar. Till skillnad från i många andra konfliktdrabbade områden finns inga flyglarm i Libanon. Istället förlitar sig invånarna på informella kanaler, som Whatsapp-grupper som rapporterar om israeliska attacker i realtid.

Den libanesiska krisen har djupa rötter och komplexa förgreningar. Sedan konflikten intensifierades har tiotusentals människor tvingats fly från sina hem. ”Jag hann inte ens packa våra pass – vi bara tog barnen och sprang”, berättade en internflykting nyligen. För dessa människor handlar det inte om förlorat bagage utan om förlorade hem och liv.

Mitt i denna verklighet fortsätter libaneserna att hålla fast vid sin kultur och sina traditioner. Den berömda libanesiska gastronomin – vida ansedd som en av regionens främsta – utgör en källa till nationell stolthet och en liten ljuspunkt i en annars mörk tid.

Medan jag lämnar flygplatsen utan mitt bagage bär jag med mig en djupare insikt: i ett land präglat av konflikt blir även de mest vardagliga situationer en spegel av det större kaoset. Det alla längtar efter, oavsett om det gäller försvunna väskor eller förlorade hem, är en återgång till någon form av normalitet – och ytterst, en vapenvila.