I skuggan av konflikten: Djupa klyftor och glimtar av hopp
Det gör fysiskt ont att lyssna på den 24-åriga soldaten som sitter på en bänk framför mig. Med uniform på kroppen och geväret vilande i knäet blickar han mot Gaza, bara några hundra meter bort. Snart ska han återvända dit.
”Det finns inga normala människor i Gaza, det finns bara terrorister,” säger han med en övertygelse som skrämmer.
Jag försöker hitta sprickor i hans oförsonlighet. ”Bebisar,” invänder jag, ”bebisar i Gaza kan inte vara terrorister.”
”Inte än,” svarar han. ”Men när de blir vuxna. Eller inte ens vuxna, det räcker att de blir 12–13 år för att de ska börja försöka döda oss.”
Hans kamrater blandar sig i samtalet, överröstar varandra i ivern att förklara vad palestinska barn enligt dem lär sig i skolan. De talar om läroböcker fyllda med hat mot judar, förnekelse av Förintelsen och uppvigling.
”Ni i Europa borde sluta titta på filmer i sociala medier och i stället besöka verkligheten,” säger en annan soldat anklagande.
När jag frågar om någon av dem faktiskt har sett dessa läroböcker med egna ögon svarar de nej. ”Det finns massor med filmklipp som visar dem!” blir försvarslinjen.
Soldaters åsikter kan inte generaliseras till en hel befolkning, men dessa attityder har jag hört från många israeler, både i och utanför landet. Gaza uppfattas som ett hot i sin helhet. Medlidande med civilbefolkningen verkar ha utplånats.
På den palestinska sidan möts jag av lika oroande uttalanden. Konspirationsteorier om händelserna den 7 oktober florerar. Vissa hävdar att det inte finns några civila israeler, att alla är soldater.
”Jag längtar till dagen när vi kastar alla judar i havet,” sa nyligen en äldre palestinsk kvinna till mig. Min tolk ville först inte översätta hennes ord, men hon log och erbjöd mig mer kaffe medan hon uttryckte denna fruktansvärda önskan.
Med ansträngning kan man förstå varifrån dessa uppfattningar kommer. Å ena sidan finns en djup rädsla, å andra sidan erfarenheten av ockupation och förtryck. Från båda håll märks en existentiell ångest, men bara den ena sidan förfogar över en arsenal av högteknologiska vapen.
Just nu verkar vi närmare en vapenvila i Gaza än på länge. Trumps fredsinitiativ har stöd från flera arabiska och muslimska länder, Israel är med på tåget och möjligen även Hamas. Många pusselbitar återstår innan vapnen kan tystna för en längre period, men hoppet är starkare än på månader.
Den verkliga utmaningen kommer efter vapenvilan. När kriget förhoppningsvis upphör och Gazas civila kan sova utan fruktan för att varje natt ska bli deras sista, måste den enorma klyftan mellan folken överbryggas.
Trots mörkret finns ljusglimtar. En av dem är de israeliska fredsaktivister som regelbundet protesterar. De är inte många, men faktiskt fler nu än för ett år sedan.
Barnen utgör ett annat hopp. Det största problem jag stött på i palestinska skolor är inte hatiskt undervisningsmaterial utan att skoldagarna av ekonomiska skäl är för korta. Barnen jag träffar är kunskapstörstiga, särskilt när det gäller engelska, som de lär sig via YouTube.
En tredje ljusglimt är de som vågar höja sina röster. Som min palestinska tolk Fadi, som när de israeliska soldaterna talar om ”arabiska terrorister” kliver fram:
”Ursäkta, men jag är palestinier. Är ni emot mig också? Jag har gått i palestinsk skola och mina barn gör det nu, ingen av oss har sett de läroböcker ni talar om.”
Soldaterna verkar förvånade över att möta en palestinier utanför krigszonen. En av dem medger: ”Böckerna kanske inte finns i alla skolor då.”
”Vi är absolut inte emot dig. Vi har inga problem med någon som inte försöker döda oss,” säger en annan.
I den stunden såg jag ett litet ljus i mörkret. Kanske finns det fortfarande utrymme för förståelse och dialog, trots de djupa sår som konflikten orsakat. När människor möts, ansikte mot ansikte, kan den demonisering som närs av rädsla och isolering börja luckras upp. Det är kanske den viktigaste vägen framåt, när det politiska läget förhoppningsvis stabiliserats.
