Michel Barnier, den tidigare brexit-förhandlaren och nyutnämnda premiärministern i Frankrike, har avsatts efter mindre än tre månader i ämbetet genom en misstroendeomröstning. Misstänksamheten gentemot hans ledarskap kom från en ovanlig allians mellan det högernationalistiska partiet Nationell samling och vänsteralliansen Nya folkfronten. Barnier blev därmed den första franska premiärministern på över 60 år att avsättas på detta sätt. Denna politiska kris inverkar på EU:s stabilitet, vilket är särskilt kännbart i en tid där det finns ett stort behov av ett starkt franskt ledarskap i Europa.
Samtidigt har den tyska koalitionsregeringen spruckit, vilket tvingar fram nyval i februari. I USA har Donald Trump hotat med att införa höga tullar på EU-produkter och reducera det militära stödet till Ukraina. I Ryssland intensifieras konflikten i Ukraina under Vladimir Putins ledarskap, och hotet mot Europa ökar. I en sådan storm av osäkerhet och instabilitet skulle EU behöva ett starkt Frankrike för att fungera som ett ”lok” inom unionen. Nu står president Emmanuel Macron inför en betydande utmaning i sin roll som ledare.
Macrons beslutsfattande efter valet i juni kan delvis förklaras genom denna nuvarande kris. När han utlyste nyval till nationalförsamlingen i hopp om att få en starkare majoritet, röstade befolkningen istället fram tre stora block utan klar majoritet. Med hans eget block utan möjlighet att regera i minoritet, hamnade Macron i en rätt politiskt instabil situation. Han beskrev resultatet som att ”ingen vann”, och detta har försvagat hans position som president och lyft fram de svagaste punkterna i hans regering.
För att hantera dessa problem utnämnde Macron Barnier till premiärminister, med uppdraget att försöka bryta dödläget mellan de tre blocken i nationalförsamlingen. Trots Barnier mottog heder och respekt för sina försök att föra politik, insåg han snart att verkligheten i form av Frankrikes budgetunderskott var en tuff utmaning. I sitt budgetförslag arbetade han för att minska underskottet som uppgår till nästan 6 procent av BNP, vilket överstiger EU:s gräns på 3 procent. För att nå detta mål presenterade han en budget som inkluderade skattehöjningar och nedskärningar.
Barnier konfronterade stark kritik från oppositionen angående hans budgetförslag, särskilt från såväl vänstern som Nationell samling. Trots vänsterns påpekanden om att de svagaste i samhället riskerade att drabbas hårt, försökte Barnier göra eftergifter till högernationalisterna. Trots detta föll han under trycket från Le Pens parti, som ansåg att hans erbjudanden var otillräckliga. Barnier visade sin besvikelse från talarstolen och kritiserade Le Pen för bristen på gemensam patriotism.
Den politiska och ekonomiska turbulens som nu väntar är en stor osäkerhet för Frankrike och EU. Det finns inte utrymme för ett nyval förrän juni, vilket begränsar Macrons handlingsmöjligheter. En potentiell lösning kan vara att utnämna en teknokratisk premiärminister, men det skulle kräva bred politisk enighet, något som verkar svårt att nå. Det största hotet för Macron är att en vänsterkoalition kan få chans att styra, vilket skulle innebära risk för hans marknadsliberala reformer, som högre pensionsålder. Mediespekulationer rör sig runt försvarsministern Sébastien Lecornu som en eventuell efterträdare, men en allians med Nationell samling skulle skapa stor missnöje bland väljarna som röstade emot dem i somras.
