Maktskiftet i Iran inleds under osäkra omständigheter

Ett övergångsstyre tar från och med i dag, söndag, över ledningen i Iran i väntan på att en ny högste ledare utses efter ayatolla Ali Khameneis död. Maktskiftet sker under exceptionellt svåra omständigheter med pågående väpnad konflikt och utan någon tydlig successionsplan.

I minst 15 år har omvärlden spekulerat kring vem som skulle efterträda Khamenei som Irans högste ledare. Nu sker detta maktskifte mitt under ett pågående krig där USA, under president Trumps ledning, uttryckt förhoppningar om att Revolutionsgardet och polisen ska förena sig med befolkningen för ett regimskifte.

Enligt den iranska konstitutionen ska ett tillfälligt ledarskapsråd, där bland annat landets president och representanter för rättsväsendet ingår, förvalta makten tills Expertrådets 88 skriftlärda röstar fram en permanent efterträdare. Den iranska nyhetsbyrån ISNA rapporterade på söndagen att ayatolla Alireza Arafi tillfälligt kommer att fullgöra den högste ledarens uppgifter.

En majoritet av det iranska folket önskar ett regimskifte. Det finns en mångfacetterad opposition bestående av civilrättsliga organisationer, människorättsaktivister, intellektuella, fackförbund och studentorganisationer som under ”extremt svåra omständigheter” försöker utöva påtryckning mot staten, enligt Mellanösternexperten Rouzbeh Parsi. Problemet är att oppositionen saknar ett samlat ledarskap.

Reza Pahlavi, son till Irans sista shah och sedan länge en del av oppositionen, anses av många bedömare sakna det nätverk inom den iranska statsapparaten som skulle krävas för ett maktövertagande. Parsi påpekar att det inte räcker med att eliminera toppskiktet av regimen – någon måste kunna kliva in på ministerierna och få dem att fungera.

”USA har bara haft en militär plan. När det gäller det framtida styret av Iran har de endast sparkat en biljardboll in i en hög med biljardbollar. Var de bollarna hamnar återstår att se,” säger Parsi.

I praktiken är valet av ny högste ledare en djupt politisk fråga där Revolutionsgardet kommer att vilja säkerställa att makten hamnar hos någon som står dem nära. Tunga politiska aktörer som Ali Larijani, sekreterare i Högsta nationella säkerhetsrådet, och den förre Teheran-borgmästaren Mohammad Baqer Qalibaf spelar viktiga roller i det politiska spelet som nu utvecklas.

Larijani har redan varnat olika grupper som aspirerar på makten att de kommer att möta hårt motstånd om de agerar. Han har samtidigt anklagat Israel och USA för att försöka ”plundra och splittra” Iran.

Maktspelet är tätt sammanlänkat med den pågående konflikten med USA och Israel. Inom Revolutionsgardet, liksom i den övriga eliten, finns olika falanger med skilda uppfattningar om hur hårt man ska slå tillbaka och vilka kompromisser som eventuellt kan accepteras.

”En besegrad regim som erkänner sitt nederlag och går med på alla amerikanska och israeliska krav är föga troligt. USA:s krav är alltför maximalistiska. Men visst, efter ytterligare två veckors bombningar kanske kompromissviljan ökar,” menar Parsi.

På kort sikt är det mest sannolika scenariot enligt Parsi att nuvarande situation fortsätter: ”Iranierna kommer skjuta av det de har så länge amerikanerna bombar. USA kommer hålla ut ett tag till.” Han tillägger att det egentligen är Israels premiärminister Netanyahu som vill driva konflikten så långt som möjligt.

Mardrömsscenariot som Irans grannländer fruktar är att USA börjar slå ut civil infrastruktur, vilket kan leda till en humanitär katastrof och massiv flyktingvåg. Iran har över 90 miljoner invånare, och även om bara en mindre andel skulle fly skulle det innebära miljontals människor på flykt över landets gränser.

”Om bara tio procent av befolkningen tvingas fly, innebär det nio miljoner människor på flykt. Det är ett scenario som inget land i regionen vill hantera,” konstaterar Parsi.

På längre sikt finns fyra huvudsakliga scenarier för Irans framtida ledarskap: hårdföra präster tar över med stöd av Revolutionsgardet; Revolutionsgardet tar direkt kontroll och utser en galjonsfigur; en intern maktkamp mellan olika maktcentra leder till långvarig instabilitet; eller en folklig revolution där oppositionen lyckas samla sig och ta över statsapparaten.