Expert: Osannolikt att Irans regim faller

I nuläget bedöms de landsomfattande protesterna i Iran ha begränsade möjligheter att åstadkomma en genomgripande politisk förändring. Detta enligt sociologen Daniel Ritter, som forskar kring sociala rörelser och regimförändringar.

– Min spontana tanke är att om regimen fortsätter använda våld, kommer den lyckas hålla sig kvar vid makten, säger Ritter i en intervju.

Protesterna, som ursprungligen utlöstes efter den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Aminis död i moralpolis­ens förvar i september, har utvecklats till den mest omfattande vågen av civilt motstånd som Iran upplevt på flera år. Amini greps för att ha burit sin hijab på ett sätt som myndigheterna ansåg var ”oanständigt”.

Regimen i Teheran har svarat med massiva säkerhetsinsatser. Enligt människorättsorganisationer har hundratals demonstranter dödats och tusentals arresterats sedan protesterna började. Särskilt hårt drabbade är landets kurdiska områden i nordväst, där säkerhetsstyrkor rapporteras ha använt tunga vapen mot demonstranter.

– Den iranska regimen har lång erfarenhet av att hantera folkligt motstånd. De har byggt upp ett omfattande säkerhetsapparat just för att kunna slå ner protester av den här typen, förklarar Ritter.

Till skillnad från den så kallade Gröna rörelsen 2009, där protesterna främst var koncentrerade till större städer och medelklassen, har den nuvarande protestvägen spridit sig till alla delar av det iranska samhället. Särskilt anmärkningsvärt är det starka deltagandet från landets yngre generation, som visar liten eller ingen lojalitet mot den islamiska revolutionens ideal från 1979.

Trots protesternas omfattning och uthållighet finns få tecken på sprickor inom regimens maktstrukturer – något som enligt experter skulle vara nödvändigt för att åstadkomma ett verkligt maktskifte.

– För att en revolutionär situation ska uppstå krävs att delar av eliterna börjar överge regimen. Det kan vara militären, revolutionsgardet eller religiösa ledare. Hittills ser vi inga sådana tendenser, säger Ritter.

Den ekonomiska situationen i Iran försvårar också för protesterna. Landet lider under omfattande internationella sanktioner, främst från USA efter att tidigare president Donald Trump drog sig ur kärnenergiavtalet 2018. Inflationen är hög och den iranska valutan har fallit kraftigt i värde.

– När ekonomin är så pressad blir det svårare för protesterna att få brett stöd. Många iranier kämpar med vardaglig överlevnad och har inte resurser att engagera sig långsiktigt i protestaktioner, menar Ritter.

Samtidigt har protesterna tvingat fram en debatt inom det iranska etablissemanget kring moralpolis­ens framtid och tillämpningen av klädkoder. Vissa moderata röster inom regimen har föreslagit en uppmjukning av reglerna, men de konservativa krafterna, inklusive högsta ledaren Ayatollah Ali Khamenei, har motsatt sig väsentliga förändringar.

Världssamfundets reaktioner har varit blandade. Medan västländer som USA, Storbritannien och EU-länder har infört nya sanktioner mot ansvariga inom den iranska regimen, har länder som Ryssland och Kina varit mer återhållsamma i sin kritik.

– Det internationella trycket spelar roll, men är inte avgörande. Den iranska regimen har lärt sig att hantera sanktioner och internationell isolering, säger Ritter.

För många unga iranier representerar protesterna en kamp för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Slagord som ”Kvinna, liv, frihet” har blivit symboler för rörelsen, som utmanar hela det system av könssegregering och religiös kontroll som den islamiska republiken bygger på.

– Även om protesterna inte leder till ett omedelbart regimskifte, så förändrar de samhället på lång sikt. Den yngre generationen har visat att de inte accepterar samma begränsningar som tidigare generationer, avslutar Ritter.