Expert: Sverige kan ta täten för kärnvapen i Norden

I Europa intensifieras diskussionen om säkerhetspolitik i skuggan av en allt mer komplex global hotbild. Överstelöjtnant Johannes Kibsgaard har nu väckt uppmärksamhet med ett kontroversiellt förslag om att Norden borde utveckla egna kärnvapen.

Enligt Kibsgaard skulle de nordiska länderna kunna utgöra en betydande komponent i Europas strategiska försvar, utöver de kärnvapenprogram som redan finns i Storbritannien och Frankrike. Särskilt anmärkningsvärt är att han pekar ut Sverige som potentiell ledare i ett sådant initiativ.

”Om Europa blir den fjärde stora kärnvapenmakten är det lättare att återupprätta en stabil maktbalans i världen”, säger Kibsgaard i ett uttalande som redan skapat debatt bland säkerhetspolitiska experter.

Förslaget kommer i en tid när Europa genomgår en betydande upprustning, delvis som svar på det förändrade säkerhetsläget efter Rysslands invasion av Ukraina 2022. Flera NATO-länder har under de senaste åren ökat sina försvarsbudgetar, och Sverige och Finland har nyligen anslutit sig till försvarsalliansen efter decennier av alliansfrihet.

Idén om nordiska kärnvapen innebär dock flera komplexa utmaningar. Sverige, liksom övriga nordiska länder, har ratificerat icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT), som förbjuder utveckling av nya kärnvapenarsenaler. Ett kärnvapenprogram skulle därför kräva ett dramatiskt skifte i både utrikespolitik och internationella åtaganden.

Dessutom är kärnvapenutveckling tekniskt krävande och extremt kostsam. Även om Sverige historiskt haft ett civilt kärnkraftsprogram och viss teknisk kapacitet, skulle steget till militär kärnvapenutveckling innebära enorma investeringar och potentiellt internationell isolering.

Försvarsexperter pekar på att EU redan har två kärnvapenmakter – Frankrike och tidigare EU-medlemmen Storbritannien – som tillsammans med USA:s kärnvapengarantier inom NATO utgör den nuvarande avskräckningsstrategin för Europa. En nordisk kärnvapenarsenal skulle fundamentalt förändra denna balans.

Fredrik Westerlund, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut), kommenterar frågan: ”Kärnvapendiskussioner är alltid komplexa och innehåller både strategiska och etiska dimensioner. Huruvida Norden skulle gynnas av en egen avskräckningsstrategi måste vägas mot internationella konventioner och de politiska kostnader som skulle uppstå.”

Den geopolitiska kontexten för förslaget är värd att notera. Ryssland har under senare år moderniserat sin kärnvapenarsenal och ibland använt kärnvapenretorik i samband med konflikten i Ukraina. Kina expanderar sin militära kapacitet samtidigt som USA:s framtida säkerhetsgarantier till Europa ibland ifrågasätts i amerikanska politiska debatter.

Kibsgaards resonemang tycks utgå från tanken att Europa behöver stärka sin strategiska autonomi. Genom att inkludera Norden i Europas kärnvapenparaply skulle kontinenten enligt detta synsätt bli mindre beroende av amerikanska säkerhetsgarantier.

Förslaget har mötts av blandade reaktioner. Vissa förespråkar starkare europeiskt försvar men ser kärnvapen som fel väg framåt. De förordar istället konventionell upprustning och fördjupat europeiskt försvarssamarbete. Andra menar att kärnvapenavskräckning förblir en nödvändig komponent i global maktbalans.

I Sverige har debatten historiskt varit särskilt känslig. Landet hade faktiskt ett hemligt kärnvapenprogram under kalla kriget fram till 1968, när det avslutades till förmån för icke-spridningsavtalet. Att återuppta sådana ambitioner skulle innebära ett extraordinärt skifte i svensk försvarspolitik.

De nordiska ländernas traditionella roll som förespråkare för nedrustning och fredlig konfliktlösning står också i stark kontrast till idén om regional kärnvapenutvekling. Flera nordiska länder har varit pådrivande i arbetet med FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, även om Sverige ännu inte ratificerat denna.

Försvarsdepartementet har inte kommenterat Kibsgaards förslag, men det väntas knappast få något officiellt stöd från regeringshåll i något nordiskt land. Däremot kan utspelet ses som en del i en bredare diskussion om hur Europa ska hantera sin säkerhet i en tid av ökad global osäkerhet.