Grupperna som vill störta den iranska regimen utifrån

Oppositionsarbete i Iran – en farlig kamp som skapar splittringar utanför landets gränser

Den iranska regimens hårda förtryck har genom åren tvingat politiska motståndare att fly landet. Oppositionsgrupper med vitt skilda ideologiska övertygelser bedriver numera sin kamp mot det islamiska styret främst från exil, där de inte bara står i konflikt med regimen utan även med varandra.

Att kritisera makthavarna inne i Iran innebär betydande risker. Säkerhetstjänsten och revolutionsgardet övervakar och slår systematiskt ned på oliktänkande. Aktivister, journalister och politiska motståndare riskerar långa fängelsestraff, tortyr och i vissa fall dödsstraff. Denna brutala repression har skapat en situation där den organiserade oppositionen i praktiken har tvingats etablera sig utomlands.

De exiliranska oppositionsgrupperna representerar ett brett politiskt spektrum – från rojalistiska grupper som önskar återinföra monarkin, till vänsterinriktade organisationer och sekulära demokratiförespråkare. Även etniska minoritetsgrupper som kurder, balucher och azerier har egna politiska rörelser i exil som kämpar för sina respektive gruppers rättigheter.

En av de mest kända oppositionsgrupperna är Folkets mujahedin (MEK), som tidigare klassades som en terrororganisation av flera västerländska länder men som sedan har lyckats bygga upp ett betydande politiskt stöd, framför allt i USA. Gruppen förespråkar ett sekulärt och demokratiskt Iran, men har kritiserats för sin kontroversiella historia och sekteristiska organisation.

Rojalisterna, som samlas kring den förre shahens son Reza Pahlavi, har sitt starkaste stöd bland den äldre generationen exiliranier och vissa grupper inom medelklassen som längtar tillbaka till tiden före den islamiska revolutionen 1979. Deras vision handlar om en konstitutionell monarki med demokratiska institutioner.

Vänsterrörelser med rötter i kommunistiska och socialistiska traditioner utgör ytterligare en dimension av den iranska oppositionen. Dessa grupper har ofta en kritisk inställning både till den islamiska republiken och till västerländsk inblandning i Irans angelägenheter.

Den iranska diasporan, som uppgår till flera miljoner människor spridda över hela världen, spelar en avgörande roll som politisk, ekonomisk och kulturell kraft i oppositionsarbetet. Särskilt stora iranska exilgrupper finns i USA, Kanada, Tyskland, Storbritannien och Sverige.

Trots ett gemensamt motstånd mot den islamiska regimen har oppositionsgrupperna sällan kunnat enas kring en gemensam plattform. Historiska konflikter, ideologiska meningsskiljaktigheter och personliga maktkamper har skapat djupa klyftor som försvårar ett effektivt samarbete. Dessa splittringar har gynnat regimen i Teheran, som skickligt utnyttjat oppositionens oenighet i sin propaganda.

De senaste årens omfattande folkliga protester inne i Iran, särskilt de som följde efter Mahsa Aminis död 2022, har dock vitaliserat oppositionsrörelserna och delvis förändrat dynamiken. De sociala mediernas växande betydelse har skapat nya möjligheter för kommunikation mellan oppositionen i exil och befolkningen inne i landet.

För regimen i Teheran utgör oppositionsgrupperna i exil ett tillräckligt stort hot för att motivera omfattande resurser för att motarbeta dem. Iranska agenter har utfört eller planerat attentat mot oppositionsledare i flera europeiska länder, och regimen bedriver omfattande desinformationskampanjer för att svartmåla och delegitimera oppositionsrörelserna.

Det internationella samfundets förhållningssätt till den iranska oppositionen har varierat över tid och mellan olika länder. Medan vissa västländer aktivt stöder specifika oppositionsgrupper, har andra intagit en mer försiktig hållning av rädsla för att underblåsa anklagelser om utländsk inblandning i Irans inre angelägenheter.

Den fundamentala utmaningen för den iranska oppositionen förblir att överbrygga sina interna motsättningar och utveckla en trovärdig, inkluderande vision för ett post-islamistiskt Iran som kan vinna brett stöd både inom och utanför landet. Så länge oppositionsgrupperna fortsätter att bekämpa varandra nästan lika intensivt som de bekämpar regimen, förblir utsikterna för ett regimskifte i Teheran avlägsna.