Hak efter hak stänger – nu talar britterna om pubdöden

I den brittiska pubkulturen finns en kyrka för alla – puben The Hare

Julian Apperley är övertygad ateist, men har ändå sin egen församling. ”Puben är min kyrka. Med den skillnaden att här inte finns någon Gud, bara en gemenskap,” förklarar han från sin plats bakom bardisken på The Hare i östra London.

Hela sitt vuxna liv har Apperley tillbringat i pubmiljö. Först som anställd bartender, och de senaste 25 åren som pubchef på The Hare – en lokal institution i stadsdelen Bethnal Green. Etablissemanget har legat i samma gathörn sedan mitten av 1700-talet. På den tiden fungerade det som ett av de sista vattenhålen för handelsresande på väg in mot Londons centrum från nordost. Idag är puben ett stammishak för arbetare som fortfarande har råd att bo i East End, liksom för den inflyttade medelklassen.

En torsdagseftermiddag i början av oktober ligger dammsugarränderna fortfarande kvar på heltäckningsmattan när lokalen börjar fyllas med gäster. Persiennerna framför de handblåsta fönstren är neddragna för att skapa den rätta atmosfären.

Flera av gästerna kommer hit varje dag efter jobbet innan de beger sig hemåt för middag. Alla hälsar på Julian och småpratar lite innan de slår sig ner vid bardisken eller ansluter till bekanta.

”Pubarna häromkring serverar numera mat, de har blivit gastropubar. Ett skäl till att folk gillar The Hare är för att vi inte har mat. Om man har matservering håller folk sig till sitt eget privata sällskap, det blir ingen social stämning. Man får såklart ta med sig mat in om man vill, det är jättebra att äta när man bälgar i sig. Men jag gillar ’wet pubs’, alltså dit man går för att dricka,” berättar Apperley.

Han bor tillsammans med sin tonårsson i en lägenhet ovanför puben. Arbetstiden är oreglerad och timmarna många. Han klagar inte, men för några år sedan drabbades han hårt. Under två decennier hade han lagt undan pengar för att en dag kunna köpa loss The Hare från den privata fastighetsägaren. Så kom pandemin, som slukade hela besparingen och mer därtill.

”Det är en sorglig historia. Covid ruinerade mig, jag är fortfarande skuldsatt. Ett investmentbolag köpte byggnaden för småpotatis. Jag fick åtminstone ett långtidskontrakt och slapp kasta in handduken helt,” berättar han.

Alla har inte haft lika stor tur i oturen. År 1870 fanns 115 000 pubar och ölhus i Storbritannien – en pub per 130:e vuxen britt. Idag finns ungefär 45 000 ställen kvar. Särskilt de senaste åren har många bommat igen. Utvecklingen är så markant att man numera talar om en ”pubdöd”. Enbart under 2022 har 1 000 utskänkningsställen försvunnit, enligt branschorganisationen Campaign for Real Ale. Med en sådan stängningstakt skulle det inte finnas några pubar kvar i landet 2050.

Victoria Wells, professor i hållbart företagande vid Yorks universitet, förklarar att nedgången beror på flera faktorer, främst ekonomiska.

”Många pubägare tog emot pandemi-räddningspaket i form av lån som nu måste betalas tillbaka. El, vatten och öl har blivit dyrare, delvis på grund av kriget i Ukraina. Det är närmast omöjligt att göra vinst på att driva pub i Storbritannien idag,” säger hon.

Wells betonar att brittiska pubar inte bara är ekonomiska verksamheter utan lika mycket kulturhistoriska och sociala inrättningar. På mindre orter har puben fungerat som en inofficiell bemanningspool där man kunnat knyta kontakter och hitta hantverkare, barnvakter eller till och med husläkare. För den trångbodda arbetarklassen var puben länge det enda stället att träffas på efter jobbet, för att inte tala om dess viktiga roll som dejtningsplats.

På alla dessa områden har puben fått hård konkurrens av internet. ”Folk stannar helt enkelt hemma mer än förr. Det beror naturligtvis på att det har blivit så väldigt dyrt att gå på pub och att yngre generationer dricker mindre. Men det handlar också om att man nu kan göra allt från soffan: lyssna på musik, titta på sport, prata med vänner, träffa en partner. Pubarna har absolut förlorat på dejtningsapparna,” förklarar Wells.

Tidigare var det de brittiska domstolarna som utfärdade tillstånd för pubverksamhet. Nuförtiden är det kommunerna som ansvarar för detta. Ironiskt nog har reglerna sedan dess blivit striktare och tillsynen mer frekvent. De flesta pubar har fortfarande bara tillåtelse att hålla öppet till klockan elva på vardagskvällar. I Bethnal Green har flera pubar tvingats stänga efter att personal eller ägare servererat alkohol senare än tillståndet tillåter.

”Förut kunde man komma undan med lite efterfest då och då, inte nu längre. Reglerna blir bara fler och fler. Jag måste vara väldigt ansvarsfull med vem jag säljer öl till, när och hur. Det behöver inte mannen som säljer burk- och flasköl här intill vara,” säger Julian Apperley.

Han syftar på de kiosker som kallas ”off licence” och som säljer frukt, choklad, tidningar och alkohol. Där kostar en dryg halvliter öl som regel mellan två och tre pund, motsvarande cirka 30 svenska kronor. På en brittisk pub får man idag betala i genomsnitt fem pund för en pint lager. Det är en prisökning med nästan 100 procent på 15 år.

Julian Apperley säljer en Guinness för 6,20 pund glaset. Det är billigt för London, men han tar sig ändå för pannan när priserna kommer på tal. Varje år måste han höja dem för att hålla sig flytande, men han gör det inte utan vånda.

”På den tiden när öl var billigt kunde även ganska fattiga människor ta sig några pints, titta på en match och prata med folk. Snart är det väl bara medelklassen som har råd att komma hit,” säger han.

När han får frågan om vad han tänker om utvecklingen, svarar han med ett bekymrat uttryck: ”Trist. Ensamheten kommer att breda ut sig. Jag förstår att folk köper öl i matbutiken av ekonomiska skäl. Men att sitta och dricka ensam i sin lägenhet är ett väldigt dåligt sätt att dricka på. Dricka ska man göra tillsammans med andra.”