María Corina Machado tilldelas Nobels fredspris i ett kritiskt skede för Venezuela

Senast jag träffade María Corina Machado stod hon på ett lastbilsflak i oljestaden Maturin, sju timmars bilfärd från huvudstaden Caracas. Vi följde hennes bilkaravan inför förra årets presidentval – ett val där hon själv förbjöds att ställa upp. Maduro-regimen hade vidtagit extraordinära åtgärder för att hindra hennes kampanj: bensinmacksägare förbjöds att sälja bränsle till hennes konvoj och hotellägare hotades med indragna tillstånd om de erbjöd henne logi.

Trots dessa hinder fortsatte hon framåt. När hennes lastbil rullade in i Maturin, tidigare ett av regimens starkaste fästen, möttes hon av tiotusentals anhängare. Med sin katolska rosenkrans runt halsen vinkade hon till familjerna som samlats med hopp i blicken. Stämningen påminde om något nästan religiöst.

Halvvägs genom evenemanget klättrade jag upp på flaket för en intervju. Min första fråga var enkel: ”Är du inte rädd?”

”Det är klart jag är. De är kapabla till allt,” svarade hon uppriktigt.

Regimen hade inte bara arresterat hennes säkerhetschef utan också fängslat närmare hundra kampanjarbetare som arbetade för att få hennes ersättare, Edmundo González, vald till president. De flesta greps anklagade för ”terrorism och landsförräderi” – allvarliga anklagelser som speglade regimens desperation.

”De vet att de är besegrade. De är desperata,” förklarade hon när jag frågade om regimens taktik.

Nicolás Maduro besegrades faktiskt vid valurnorna med betydande marginal, men regimens kontrollerade valmyndighet vägrade erkänna resultatet. I efterdyningarna tvingades Edmundo González söka exil i Spanien, medan María Corina Machado gick under jorden i Venezuela. I över ett år har hon hållit sig gömd, endast synlig via sociala medier. Fredspriset kan nu potentiellt göra det möjligt för henne att visa sig offentligt igen.

Om Maduro-regimen väljer att gripa henne nu, kan det ge den tillträdande amerikanska presidenten Donald Trump den ursäkt han behöver för att agera mot den venezuelanska ledningen som under ett decennium har fört landet mot ekonomisk kollaps. María Corina Machado har blivit en symbol större än regimen själv.

Trots hennes växande popularitet är hon fortfarande en kontroversiell figur i Venezuela. Hon tillhör landets överklass som historiskt sett gynnades av oljerikedomen utan att dela med sig till majoriteten. Redan från början motsatte hon sig Hugo Chávez socialistiska revolution som syftade till att skapa social rättvisa. När jag första gången mötte henne för tio år sedan var det under en demonstration i Caracas välbärgade Las Mercedes-distrikt, där hon protesterade mot kvinnors rätt till abort.

Machado är tveklöst en konservativ politiker, men i dagens krisdrabbade Venezuela representerar hon det främsta hoppet om att få bort Maduro från makten. Under min tid med hennes kampanj förra sommaren noterade jag att många från den mörkhyade venezuelanska arbetarklassen stödde henne – ett tecken på regimens misslyckande över klassgränserna.

Venezuela har genomgått en ofattbar demografisk förändring under Maduro. Över åtta miljoner venezuelaner har tvingats lämna landet sedan han tillträdde för tolv år sedan, däribland Machados egna barn. Denna delade smärta – av splittrade familjer och utvandring – skapar en stark koppling mellan henne och väljarna.

På ett valmöte i Caracas riktade hon sig direkt till föräldrar vars barn tvingats utomlands: ”Jag vet hur ni känner. Mina barn har också tvingats lämna landet. Jag saknar dem. Om ni vill att era anhöriga ska kunna återvända, rösta på Edmundo på söndag.”

Majoriteten av Venezuelas väljare följde hennes uppmaning, men regimen vägrar fortfarande erkänna valresultatet. Genom att tilldela Machado fredspriset har Nobelkommittén i Oslo nu ytterligare internationaliserat den venezuelanska krisen. Om något skulle hända henne nu, är sannolikheten stor att USA skulle agera – inte bara på grund av sympati för demokratirörelsen, utan också för att Venezuela besitter världens största oljereserver.

Fredspriset kommer i ett avgörande skede för landets framtid och kan potentiellt förändra maktdynamiken i en nation som länge lidit under auktoritärt styre och ekonomiskt förfall.