”Hjärnan fattar först inte att det är en bomb”

Den 22 mars 2016 förändrades Bryssel för alltid när två bomber exploderade på flygplatsen Zaventem och en tredje i stadens tunnelbana. Klockan var 07:58 när den första bomben detonerade i avgångshallen, följd av en andra explosion endast nio sekunder senare.

En våning ned befann sig den dåvarande EU-parlamentarikern Malin Björk och hennes sambo Virginie Jortay. Paret hade just anlänt med nattflyget från New York efter sin första resa på tu man hand utan barnen, som då var 5 och 8 år gamla.

”Vi väntade på vårt bagage och ville snabbt hem för att hinna träffa barnen innan de skulle gå till skolan”, berättar Malin Björk, som nu arbetar på en europeisk samarbetsorganisation för vänsterpartier.

När bagaget inte dök upp bestämde sig Virginie för att anmäla det försvunna medan Malin gick mot taxikön. Det var då det hände.

”Det första ljudet var dovt och avlägset. Det andra fick hela byggnaden att rista”, minns Malin. ”Taket skakade och det trillade ner puts och byggdamm. Jag tänkte att taket skulle rasa in. Hjärnan fattar först inte att det är en bomb.”

I den kritiska situationen sökte paret kontakt med varandra. Deras blickar möttes och Virginie gestikulerade att Malin skulle gå längre in på flygplatsen istället för mot utgången, där många människor hade samlats.

”Utgången var kanske 15 meter bort, men jag var rädd för trängsel och panik”, förklarar Virginie.

För Malin har detta ögonblick blivit ett ljusare minne mitt i mörkret. ”Jag kan komma tillbaka till det ögonblicket, att det var skönt att vi hann se och förstå varandra”, säger hon.

Malin tog sig ut och sprang tills hon var under bar himmel. Hon ringde Virginie och övertygade henne om att det var säkrare att komma ut. I förvirringen som följde mötte de en kvinna som anlände med taxi och verkade ha bråttom till sitt flyg.

”Det var så absurt. Vi sa till henne ’Du kan inte gå in där. Det är en bomb. Åk tillbaka’. Taxichauffören försökte också övertala henne. Men hon gick ändå. Vi hoppade in i taxin, som körde därifrån”, berättar Björk.

På flygplatsen rådde fullständigt kaos. Sammanlagt 16 personer miste livet i explosionerna och många fler skadades. Samma morgon detonerade ytterligare en självmordsbombare sin ryggsäck i en tunnelbanevagn i EU-kvarteret inne i Bryssel, vilket krävde ytterligare 16 liv.

När nyheten om det värsta terrordådet i Belgien sedan andra världskriget nådde ut till allmänheten hade Malin och Virginie redan hunnit hem. Deras främsta fokus var att skydda barnen från den fulla innebörden av vad som hade inträffat.

”Dagarna efteråt gick mycket av energin till barnen. Jag ville absolut inte att de skulle känna att det fanns en risk att de kunde förlora sina föräldrar i ett nafs. Vi förminskade det hela kraftigt för dem”, berättar Malin.

Men den allvarliga situationen var omöjlig att helt dölja. Militär patrullerade gatorna, skolor stängde och undantagstillstånd infördes i hela Bryssel.

”Det var så mycket man ville hålla borta ifrån dem. Så att det inte planteras hos dem en grundläggande rädsla för andra människor, eller för samhället i stort”, säger Malin.

Virginie, som då arbetade som rektor, blev chockad över hur oförberett det belgiska samhället var på en sådan kris. Hon berättar om motstridiga direktiv från myndigheterna och avsaknad av krisplaner.

Malin har dock en annan syn på saken. ”Vi måste bli bättre på att se till att grupper med politiskt våldskapital inte sprider sig. Men jag tror inte att det går att förbereda sig på en så här extrem händelse”, säger hon.

I kontrast till myndigheternas tillkortakommanden organiserade sig vanliga medborgare snabbt för att hjälpa till. När Virginie åkte tillbaka till flygplatsen en vecka senare för att hämta sin väska, möttes hon av ett stort antal volontärer.

”Där fanns jättemycket folk som hjälpte till att få fram rätt väskor åt alla, och ett psykolog-team. Man tittar på alla väskorna, det är bara väskor, men man gråter för att så många hjälper till”, minns hon.

Paret har olika perspektiv på terrorismens natur, något som kan härledas till deras olika bakgrunder. Malin, uppvuxen i 70-talets Sverige, är mer optimistisk, medan Virginie, vars belgiska släkthistoria är präglad av Förintelsen, har en mörkare syn.

”Terror är bara ett sätt att uttrycka människans inneboende vilja till våld. Anledningarna är olika, uttrycken är olika, men våldet måste ut. Det är ett mänskligt problem”, menar Virginie.

”Vi tänker olika. Jag tror nog mer på mänskligheten”, svarar Malin. ”Breiviks attentat, sedan Bataclan och så det här… Det sätter spår i hur man ser på samhället, på hur sårbara vi är. Men om man hotas av terrorister kan svaret bara bli att försöka bygga ihop samhället mer. Där man ser sig själv i andra kan inte sånt här ske.”

För Virginie ledde händelsen också till insikter om språkets begränsning när det gäller att beskriva trauman: ”Det finns ingen vokabulär så att den som lyssnar känner vad det gör i kroppen, i själen. Det finns ingen kod för trauman.”

Terrorattackerna i Bryssel den 22 mars 2016 var en serie koordinerade bombdåd som krävde totalt 32 människoliv, varav två svenskar, och skadade över 300 personer. Dåden utfördes av terrorgruppen IS. I juli 2023, mer än sju år efter attackerna, dömdes sex personer för dåden – fyra för terrorrelaterade mord och mordförsök och två för terrorbrott.