Hongana manyawa hotas av nickelgruvor på Halmahera

I djupet av regnskogen på ön Halmahera pågår en kamp mellan det förflutna och framtiden. Med fötter som känner varje rot och sten leder 64-årige Papa Ngigoro besökare genom den täta djungeln. Luften är fuktig, nästan som i ett växthus, medan den ångande grönskan omsluter allt.

Halmahera, belägen 250 mil öster om Jakarta mitt på ekvatorn, är lika stor som Värmland men glesbefolkad. Här lever unika arter – paradisfåglar, klätterpungdjur och jättebin som inte finns någon annanstans på jorden. Men här finns också något främmande: ett konstant brus som inte hör hemma i denna miljö.

Ett 58 sekunder långt videoklipp som lades upp på sociala medier i juni 2024 visar en familj som vandrar ut ur regnskogen mot en gruva. De griper desperat tag i en arbetare. De är i nöd.

Familjen tillhör hongana manyawa, ”folket i skogen”. De är ett av Indonesiens sista isolerade urfolk. Uppskattningsvis finns några tusen av dem, varav omkring femhundra fortfarande lever helt utan kontakt med omvärlden. I generationer har de levt i samklang med skogen som jägare och samlare. Nu står deras existens på spel.

”Skogen gav oss mat och skydd,” säger Papa Ngigoro och slår undan en taggig ormbunke med sin machete. ”Allt vi behövde.”

Som barn flyttades Papa Ngigoro till en by vid skogens kant efter att regeringen och kristna missionärer på 1970-talet försökte driva ut hongana manyawa ur skogen. Han anpassade sig till skollivet och upptäckte moderna bekvämligheter. Men hans lillebror Bailele stod inte ut. En natt flydde han tillbaka till skogen, anslöt sig till en grupp okontaktade och har aldrig återvänt.

Samtidigt förändras landskapet på Halmahera i rasande takt. Orsaken är metallen med atomnummer 28 – nickel. Denna hårda, magnetiska och korrosionsbeständiga metall är avgörande för dagens gröna omställning, särskilt för elbilsbatterier. Fram till 2040 väntas efterfrågan fördubblas, driven av batteriindustrin, även om rostfritt stål fortfarande är det största användningsområdet.

Elon Musk, Teslas vd, har varnat för att nickelbrist hotar hela den gröna omställningen och lovat stora kontrakt till hållbara gruvprojekt. Indonesiens president har gjort gruvutbyggnaden till en nationell prioritet. Idag kommer omkring hälften av världens nickel från landet.

Den största nickelgruvan på Halmahera, PT Weda Bay Nickel, kontrolleras av kinesiska Tsingshan-koncernen med franska Eramet som största minoritetsägare. Sedan gruvan öppnade 2019 har motsvarande 8 000 fotbollsplaner regnskog avverkats. Koncessionsområdet, där gruvbolaget har rätt att prospektera och bryta malm, är mer än åtta gånger så stort.

För urfolket hongana manyawa är konsekvenserna katastrofala. Djuren de jagar skräms bort av bullret. Vattenkällor förstörs. Heliga platser och förfäders gravar försvinner.

Callum Russell, researcher på brittiska organisationen Survival International, beskriver situationen som akut. Han kräver att en ”no go-zon” upprättas omedelbart för att skydda urfolket från gruvdrift och kontakt med omvärlden som kan föra in dödliga virus.

Russell menar att gruvdriften bryter mot internationell rätt och principen om ”Free, Prior and Informed Consent”. Enligt FN:s urfolksdeklaration får exploatering inte ske utan urfolkets samtycke. De okontaktade kan per definition varken nås eller lämna samtycke.

När Papa Ngigoro leder besökarna till gruvan visar sig en chockerande syn. Ett gigantiskt dagbrott, mer än en kilometer brett, utgrävt under de senaste månaderna, breder ut sig. Tunga maskiner från både japanska Komatsu och svenska Volvo arbetar oavbrutet.

Volvo har levererat minst 90 tunga fordon till olika gruvoperatörer på Halmahera. I sin marknadsföring beskriver företaget maskinerna som utmärkta för leriga vägar och regn, med ”utmärkt stabilitet på mjuk mark”. Nu schaktar dessa maskiner bort hongana manyawas livsmiljö.

Volvo CE:s presschef Claes Eliasson uttrycker oro över situationen i ett mejl: ”Vi vill självklart inte att våra produkter används på ett sätt som kan ha en negativ inverkan.” Han nämner ett nyligen lanserat ”globalt initiativ” för att stärka samarbetet med återförsäljare kring hållbarhetsrisker.

I gränslandet mellan den moderna världen och skogen lever Ngawate och Bokum med sina tre barn. De har tvingats flytta sex gånger för att undkomma gruvan. ”Gruvan har förstört vår jakt och vårt fiske. Barnen är hungriga. Vi är hungriga,” viskar Ngawate.

Bokum har en mörk historia med gruvbolaget. När han som gruppens ledare vägrade ge sitt samtycke till gruvdrift greps han och dömdes till fängelse på tveksamma grunder. Efter att ha frigetts i förtid återvände han omedelbart till skogen.

För tre veckor sedan kom män med tung utrustning till deras hyddor och förklarade att marken tillhörde gruvbolaget. Ngawate skrek åt dem att ge sig av. På kvällen fällde Bokum ett stort träd för att blockera stigen.

”Sluta förstör vår skog. Vi har inget annat hem. Vi kan inte leva utan den,” säger Bokum innan han och Ngawate hastigt försvinner tillbaka till sina barn.

Nya uppgifter om familjen från videoklippet tyder på att de nu lever på nödhjälp. Den tusenåriga länken till skogen är bruten.

Gruvans delägare Eramet uppger i ett mejl att de som minoritetsägare strävar efter bästa praxis gällande miljö- och samhällsansvar. De hävdar att egna studier saknar belägg för att helt isolerade urfolk lever inom koncessionen, men lovar att ingen kontakt ska tas om det skulle bekräftas.

Medan Papa Ngigoro leder besökarna ut ur djungeln hörs det konstanta mullret från gruvan. Hans tankar går till lillebrodern Bailele – om han har mat, om han överhuvudtaget lever. I denna konflikt står en pilbåge mot en bulldozer, ett skogsfolk mot en värld som hungrar efter nickel.