I Ukraina minns alla dagen för invasionen – nu går kriget in på sitt femte år

Flaggorna står alltid där, på Majdan. Tusentals flaggor i brokig samling, och på marken fotografier av stupade, minnesord, lappar, små saker, en tändare, en nallebjörn. Alla liv.

Fyra år av krig har gått. Skyarna är mulna över Kiev när Ukraina markerar årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion. I sitt dagliga tal reflekterade president Volodymyr Zelenskyj över den första krigstidens slagord: ”Tror du att jag har fallit på knä? Jag har just snört på mig militärkängorna.”

– Framför oss låg en väg. Men inte ens i den långa tunneln ryms en miljontedel av den smärta Ukraina har stått ut med under den här tiden, sade presidenten.

Självständighetstorget, eller Majdan som det kallas i folkmun, är Kievs största öppna plats och sträcker sig över flera hundra meter mitt i staden. Det är inte bara geografiskt centralt utan även symboliskt betydelsefullt för Ukrainas nationella identitet. Här har flera demokratirörelser tagit fart, från den orangea revolutionen 2004 till de omfattande protesterna under Euromajdan 2013-2014.

På årsdagen var torget ovanligt stilla. Avspärrat för trafik på grund av dagens många högnivåbesök rörde sig bara ett fåtal förbipasserande på den annars så livliga platsen.

Vid förmiddagens minnesceremoni stod president Zelenskyj omgiven av ledare från stora delar av Europa. Sveriges statsminister Ulf Kristersson hade anlänt med nattåg samma morgon, tillsammans med företrädare för övriga nordiska och baltiska länder. På plats fanns också EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande António Costa, tillsammans med andra medlemmar i den så kallade De villigas koalition.

– Det är svindlande att kriget går in på sitt femte år. Att det är ett krig som blivit så långt, långt som andra världskriget. Många trodde att Ukraina skulle falla på fem dagar, kommenterade Kristersson i en intervju med DN.

Den imponerande europeiska uppslutningen fungerar som en tydlig markering av kontinentens fortsatta stöd till Ukraina. Detta trots att ett planerat EU-stödpaket nyligen blockerades av Ungern och Slovakien, vilket setts som ett bakslag för den europeiska enheten. Kristersson framhöll dock att de europeiska länderna sammantaget är de största bidragsgivarna:

– Det amerikanska stödet är i pengar mätt nästan borta. Det har till stor del ersatts av andra länder, men inte helt. Om Ukraina inte bara ska hålla ut, utan också vinna det här kriget måste de ha mer hjälp, helst av en kombination av både USA och Europa.

Den svenska statsministern betonade särskilt det starka folkliga stöd som finns för Ukraina i de nordiska länderna. Det har varit avgörande för att upprätthålla det politiska stödet under krigets gång.

Ceremonin vid Majdan inleddes med en gemensam bön i den historiska Sofiakatedralen och följdes senare av en rad bilaterala möten mellan delegationerna. Diskussionerna kretsade kring krigets utveckling, kommande stödpaket och läget för de fredssamtal som pågår mellan Ryssland och USA.

Frånvaron av amerikanska representanter vid högtidlighållandet var påtaglig i Kiev – en stad där få invånare tror på någon snar fred, trots pågående diplomatiska ansträngningar.

– Det förs det ena samtalet efter det andra, fredsförhandlingar hit och säkerhetsgarantier dit. Numera skrattar vi bara åt det, säger 18-åriga Anastasia, som bor i Kiev.

För henne har kriget på många sätt blivit en vardag där man försöker leva så normalt som möjligt, trots omständigheterna. Angelina, som är på några dagars semester i huvudstaden, menar att alla spekulationer om fred under innevarande år endast är önsketänkande – ingen vet egentligen hur länge konflikten kommer att fortsätta.

Likt de flesta ukrainare minns hon exakt var hon befann sig när invasionen inleddes för två år sedan:

– Jag bor i Uzjhorod nära den slovakiska gränsen, och jag arbetar på en taxfreebutik. Natten kriget bröt ut jobbade jag: Plötsligt vällde det in folk, alla skulle lämna landet. Jag var helt skakad.

Mariana, som passerar Majdan under minnesdagen, har hela tiden varit kvar i Kiev och dess förorter genom kriget:

– Jag glömmer aldrig den första morgonen, vilken chock det var. Men jag hade förstått att något kunde hända, jag hade packat några väskor veckan innan. Köpt extra kattmat. Ingen jag kände gjorde så, de tyckte att jag överdrev.

När kriget nu går in på sitt tredje år fortsätter ukrainarna att anpassa sig till en verklighet där luftlarm, strömavbrott och osäkerhet blivit vardag. Samtidigt fortsätter det internationella samfundet sina ansträngningar för att hålla stödet till landet intakt, trots växande utmaningar och en komplicerad geopolitisk situation.