Trumps iranska felkalkyl och dess globala konsekvenser

Det blir allt tydligare att Donald Trumps militära kampanj mot Iran grundades på en fundamental felbedömning. Den amerikanska presidenten förväntade sig att regimen i Teheran skulle kollapsa efter attackerna mot landets militära anläggningar och mordet på den högste ledaren Ali Khamenei. Trump föreställde sig sannolikt att en mer tillmötesgående iransk regim skulle ta över och ge USA tillgång till landets oljeresurser.

Verkligheten har visat sig bli en helt annan. Det teokratiska styret har inte bara överlevt utan fortsätter med förnyad kraft sina attacker mot Israel, grannländer och amerikanska baser i regionen. För Teheran är själva överlevnaden en betydande symbolisk seger.

Iran har nu hittat ett effektivt sätt att slå tillbaka, inte bara mot USA utan mot stora delar av världsekonomin. Genom att i praktiken blockera Hormuzsundet – en strategiskt vital passage där cirka 20 procent av världens oljetransporter passerar – har Iran skapat en global energikris. Oljepriset har reagerat med kraftiga svängningar, särskilt efter varje ny utveckling i konflikten eller efter Trumps utspel på sociala medier.

Konsekvenserna är påtagliga även på hemmaplan för Trump. Bensinpriserna stiger i USA, vilket historiskt sett är politisk dynamit. På längre sikt påverkas även matpriserna eftersom transporter av råvaror för konstgödselproduktion också drabbas av den begränsade framkomligheten i sundet. Detta utgör ett allvarligt problem för Republikanerna inför höstens kongressval. Om partiet förlorar sin majoritet riskerar Trump att bli en handlingsförlamad president under sina återstående två år i Vita huset.

Det framstår som att varken Trump själv eller hans rådgivare hade förutsett denna utveckling. I efterhand väcks frågan om presidenten ens kunde lokalisera Hormuzsundet på en karta innan konflikten, eller om någon i hans innersta krets varnade för de potentiella konsekvenserna av en eskalering.

Nu tvingas Trump vända sig till andra nationer för assistans – länder som inte konsulterades innan krigsbeslutet och som sannolikt skulle ha motsatt sig planerna. ”Förhoppningsvis kommer Kina, Frankrike, Japan, Sydkorea, Storbritannien och andra att sända fartyg till Hormuzsundet”, skrev Trump nyligen i ett utspel som senare skärptes när han meddelade Financial Times att ”det kommer att vara mycket illa för Natos framtid” om USA:s allierade inte agerar.

Hans FN-ambassadör Mike Waltz var ännu tydligare i en CNN-intervju: ”Vi välkomnar, uppmuntrar och till och med kräver deras deltagande för att hjälpa sina egna ekonomier.”

Samtidigt försöker presidentens rådgivare framställa det omdiskuterade beslutet som både rationellt och framsynt. Handelsrådgivaren Peter Navarro hävdar i Wall Street Journal att konflikten faktiskt kommer leda till sänkta energipriser och billigare varor generellt, då den ”iranska terrorpremien” som länge påverkat oljepriset äntligen försvinner.

Kevin Hassett, ordförande i Vita husets ekonomiska råd, avfärdade på CBS-programmet Face the Nation Irans förmåga att skada USA ekonomiskt: ”Det går inte att säga något dummare. För faktum är att vår ekonomi har full fart, och vi har enormt mycket olja.”

Experter påpekar dock att detta resonemang ignorerar grundläggande ekonomiska principer. USA:s inhemska oljeproduktion, hur omfattande den än är, påverkas fortfarande av prisfluktuationer på den globala marknaden. Oljeprischocken drabbar därmed amerikanska konsumenter och företag lika hårt som resten av världen.

Tyskland har redan tackat nej till Trumps förfrågan om militär assistans i Hormuzsundet, och fler länder kan förväntas följa efter. Detta sätter ytterligare press på den redan ansträngda relationen mellan USA och dess traditionella allierade.

I slutändan riskerar Trump att ha försvagat såväl den amerikanska ekonomin som landets geopolitiska ställning genom ett impulsivt beslut vars konsekvenser varken han eller hans rådgivare tycks ha analyserat tillräckligt noggrant.