Trumps Irananfall sätter kongressen i en svår sits

Trumps plötsliga militära offensiv mot Iran har skapat en komplicerad politisk situation i USA, där både republikaner och demokrater tvingas navigera i ett nytt politiskt landskap. Det som ursprungligen verkade vara en snabb militär operation har potential att utvecklas till en långvarig konflikt med omfattande konsekvenser både för regionen och amerikanska inrikespolitik.

Under det senaste decenniet har Donald Trump knappt visat prov på någon konsekvent ideologi, förutom sin fixering vid tullar. Hans politiska ställningstaganden har ofta varierat kraftigt – ibland långt till höger, ibland till vänster – ofta beroende på vem han senast pratat med.

Länge präglades Trumps utrikespolitiska retorik av motstånd mot att USA skulle agera ”världspolis” och skicka trupper till avlägsna konflikter. Detta ställningstagande verkade främst grundas i en ekonomisk kalkyl – att krig helt enkelt kostar för mycket. Nu har denna fredsretorik visat sig vara ihålig.

Efter den kontroversiella kidnappningen av Venezuelas president Maduro i januari tycks Trump ha upptäckt fördelarna med snabba militära aktioner. Kommandoräder och precisionsbombningar har blivit nya verktyg för att demonstrera makt och auktoritet på den globala arenan.

Opinionsmätningar före anfallet mot Iran visade att majoriteten av amerikanska väljare, inklusive många republikaner, motsatte sig militära aktioner mot landet. Om operationen hade varit kort och avgränsad, likt aktionen i Caracas, kunde den kanske snabbt försvunnit från det kollektiva medvetandet. Men experter är eniga – ayatolla Khameneis död kommer sannolikt inte leda till något snabbt regimskifte i Iran.

Risken är därför överhängande att konflikten drar ut på tiden i veckor, månader eller till och med år. Historien har visat att långdragna militära engagemang i utlandet – som Vietnam, Afghanistan och Irak – alltid blir impopulära bland amerikanska väljare.

Trump förefaller ha inlett denna militära kampanj utan en tydlig strategi för vad han vill uppnå eller hur en ”seger” skulle se ut. Grundläggande frågor förblir obesvarade: När ska bombningarna upphöra? Är målet att förstöra Irans missilkapacitet? Att tillfredställa Israels premiärminister Netanyahu? Att tvinga fram ett avtal som tillmötesgår amerikanska krav? Eller att katalysera ett folkligt uppror som leder till regimskifte?

Denna otydlighet försätter republikanska kongressledamöter i en svår position. Med få undantag känner de sig tvungna att offentligt stödja presidentens beslut, samtidigt som många står inför omval i november. Deras väljare undrar varför de fokuserar på dyrbara militära äventyr istället för att arbeta för att sänka matpriserna.

Särskilt komplicerad är situationen för vicepresident JD Vance, som tidigare profilerat sig som motståndare till amerikanska militära interventioner på andra sidan jordklotet. Nu måste han försvara en politik som går emot hans tidigare ställningstaganden – och fundera på hur detta kommer påverka hans eventuella presidentkandidatur 2028.

Demokraterna befinner sig i en lika svår position. Partiets kongressledamöter kritiserar förstås Trump, men ingen vill framstå som försvarare av den iranska regimen. Kritiken har därför främst fokuserat på formella och konstitutionella aspekter – att kongressen inte informerades i förväg och att det är kongressen som enligt författningen har rätt att förklara krig.

Dessa argument må vara korrekta men saknar genomslag hos väljarna, som hellre vill att deras representanter fokuserar på inrikespolitiska frågor som levnadskostnader och sjukvård. Detta var områden som Demokraterna hade hoppats skulle dominera höstens kongressval. Nu riskerar Irankriget att omkullkasta hela valrörelsen, precis som Vietnamkriget gjorde på 1960-talet.

Om konflikten blir långvarig, kanske med ett blodigt iranskt inbördeskrig och med inblandning från grannländer, är det förstås regionens invånare som drabbas värst. Men kriget kan samtidigt få svåröverskådliga politiska konsekvenser i USA, där väljarnas inställning till militära interventioner kan komma att påverka både kongressvalet i höst och presidentvalet 2028.