Irans kollapsade ekonomi bakom folkligt uppror

I spåren av protesterna i Iran – möjligen över 2 000 dödade på gatorna och kanske uppåt 20 000 fängslade – råder stor osäkerhet kring exakta siffror. Vad som däremot står klart är att landet befinner sig i en exceptionellt allvarlig ekonomisk kris.

– Iran står inför en av sina värsta ekonomiska kriser på flera decennier och det har stor betydelse för utvecklingen, säger terrorforskaren Magnus Norell.

Han pekar på att de nuvarande protesterna skiljer sig markant från tidigare samhällsuppror i landet. Den kanske mest anmärkningsvärda skillnaden är att köpmannaklassen – de så kallade ”bazaris”, som traditionellt har haft stort ekonomiskt inflytande – nu demonstrerar tillsammans med liberala krafter och kvinnor.

– Detta går djupt. Bazaris, som är klassiskt konservativa män, har aldrig tidigare gjort gemensam sak med de grupper de nu agerar tillsammans med, förklarar Norell.

Den andra tydliga skillnaden är protesternas breda folkliga förankring. Fler samhällsgrupper deltar än vid tidigare demonstrationer. En tredje faktor är president Masoud Pezeshkians uttalande om att regimen måste lyssna på folket.

– Han har ingen verklig makt, det är inte han som bestämmer. Men hans uttalande belyser att det finns motsättningar inom regimen, säger Norell.

Trots dessa tecken på sprickor inom maktapparaten är Norell försiktig med förhoppningar om en nära förestående regimförändring. Så länge regimens institutioner håller ihop och ingen öppet utmanar ayatolla Ali Khamenei, är utsikterna för en demokratisk förändring begränsade.

– Den iranska regimen kan skjuta ihjäl hur många människor som helst, det ska man aldrig tveka om. Det finns inga spärrar där. Därför behövs ett kraftfullt yttre tryck, menar han.

Enligt Norell kan omvärlden bäst stödja proteströrelsen genom att smuggla in Starlinkmoduler för att förbättra kommunikationsmöjligheter. Han uppmanar också USA att strypa kontakterna med regimen och begränsa militärens förmåga att kommunicera med Revolutionsgardet.

På frågan om folket kommer att fortsätta protestera trots de brutala repressalierna, svarar Norell:

– Hinner man skjuta ihjäl tillräckligt många kommer man kunna skrämma till tystnad. Men man ska komma ihåg att den interna oppositionen mot regimen är stor idag. Iranierna har det sämre än någonsin, en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsstrecket. Missnöjet kommer att finnas kvar och underblåsas.

Oscar Ernerot, generalsekreterare på Olof Palmecentret, delar uppfattningen att omvärlden nu måste utöva starkare påtryckningar mot den iranska regimen.

– Det är fruktansvärt att se hur regimen mördar unga människor och studenter på gatorna. Sverige och EU bör tydligt slå fast att Irans regim saknar demokratisk legitimitet och låta detta få tydligare konsekvenser i form av skärpta sanktioner, internationellt ansvarsutkrävande och ökat stöd till det iranska civilsamhället, säger han.

Ernerot understryker vikten av internationell solidaritet, men på rätt sätt:

– Iranierna måste få stöd och det politiska trycket måste öka. Och då talar jag inte om ett Trumptryck – utan ett tryck där man hörsammar internationella lagar och regler.

Den ekonomiska krisen i Iran har nått nya bottennivåer. I december kollapsade storbanken Ayandeh bank med förluster på närmare fem miljarder dollar. Förlusterna är kopplade till osäkra lån till personer inom regimen, vilket ytterligare urholkat förtroendet för den redan hårt kritiserade maktapparaten.

Krisen har även tvingat importörer att köpa dollar till marknadspriser istället för subventionerade kurser. Detta har ökat efterfrågan och vidgat klyftan mellan officiella valutakurser och kurser på den svarta marknaden. Allmänhetens panikköp av dollar och guld har skapat ett kaotiskt läge där handlare inte längre kan prissätta sina varor, vilket lett till butiksstängningar och protester från just köpmannaklassen.

Samtidigt har årtionden av ekonomisk misskötsel, utbredd korruption och en inflation på 40-50 procent skapat en nedåtgående spiral. Basvaror som bröd, ris, matolja, kött och mediciner har blivit oöverkomligt dyra för många, vilket dramatiskt försämrat levnadsstandarden och drivit tidigare medelklasshushåll mot fattigdom.

Trots det dystra läget ser Oscar Ernerot anledning till optimism:

– Sammantaget är det som händer ändå hoppfullt. Att se detta enorma mod som kokar upp hos ett folk efter mer än 40 års förtryck av värsta sort är starkt.