Fängelse i Ukraina betraktas som räddning av ryska krigsfångar
Artur, en 32-årig burjat från Sibirien, ser det ukrainska fånglägret utanför Lviv som en oväntad räddning. I skarp kontrast till skräcken vid fronten kan han nu utföra enkla vardagssysslor utan dödsångest.
”Att kunna gå på toaletten utan att vara rädd för drönare. Det var det största problemet vid nollinjen. Livsfarligt att skita”, berättar han med viss förlägenhet.
Arturs historia är en av överlevnad mot alla odds. Av de 4 000 soldaterna i hans ryska regemente är endast mellan 100 och 150 fortfarande vid liv. De övriga har antingen transporterats hem i zinkkistor eller ligger och förmultnar i områdena kring Bachmut, Soledar och Tjasyv Jar.
Dödligheten bland ryska soldater är förödande hög. Ryssland har aldrig officiellt redovisat sina förlustsiffror, men de räknas i hundratusental. Ryska BBC har genom öppna källor dokumenterat 152 142 stupade ryska soldater.
Många av dessa dödsfall kan härledas till hur ryska befäl behandlar sina egna styrkor. Artur mobiliserades 2022 och skickades direkt till fronten som kanonmat.
”Det gick inte att vända tillbaka. Den som försökte blev skjuten, befälet hade placerat ut skyttar. Inte ens döda eller sårade fick föras bort”, berättar han, och använder militärslang där ”tvåhundringar” betyder döda soldater och ”trehundringar” sårade.
Livet i fånglägret utanför Lviv följer en strikt rutin: väckning klockan sex, kontroll kvart över sex, frukost tio i sju och arbetsskift från tio i åtta. En gång i månaden tillåts journalister besöka lägret, något de ukrainska myndigheterna ser som ett sätt att visa sin efterlevnad av Genèvekonventionen.
”För oss är det viktigt. Vi bevisar för omvärlden att vi behandlar våra krigsfångar enligt Genèveavtalet”, förklarar journalisten Petro Jatsenko, som leder pressbesöket.
Majoriteten av fångarna i lägret är tidigare brottslingar som erbjöds amnesti i utbyte mot militärtjänstgöring. Igor, 25, greps i en sydrysk stad för narkotikahandel i början av året och stod inför 8-12 års fängelse. Han såg kriget som ett bättre alternativ.
”Om jag skriver på ett kontrakt för armén och tjänar ett år vid fronten så avförs jag ur brottsregistret”, berättar Igor om erbjudandet han fick. ”Jag skulle ju få upp till tolv år i fängelset. Så länge kan inte kriget hålla på, tänkte jag.”
Efter bara tio dagars träning skickades Igor till fronten i Luhansk-området. Hans uppdrag var att avancera till fots och gräva ner sig i en by sju kilometer bort. Av de sex männen i hans grupp överlevde endast två när de nådde fram.
”Vi satt ensamma i byn i två veckor. Vi fick mat nedkastad med drönare”, berättar han.
Denna taktik är typisk för kriget på östfronten. Ryssland skickar upprepade gånger ut mindre grupper som ska avancera till fots och gräva ner sig. De flesta dödas, men de få överlevande etablerar nya positioner, varefter nya soldater skickas ut.
Efter två veckor tillfångatogs Igor av ukrainska soldater. Han var säker på att han skulle avrättas när hans kamrat sköts efter ett flyktförsök. Men till hans förvåning behandlades han humant.
”De stannade med jämna mellanrum och frågade om jag ville dricka vatten eller röka. Jag fick cigg. En vattenflaska”, minns han och tillägger: ”De slog mig inte.”
I kontrast till detta får ukrainska krigsfångar i Ryssland varken skriva till sina anhöriga eller ta emot deras brev och paket. Ofta vet familjerna inte ens var deras närstående befinner sig.
Artur, som en av få i lägret som inte var tidigare brottsling utan mobiliserad, representerar ett mönster: ryska myndigheter mobiliserar ofta från etniska minoriteter och från småorter. Statistik visar att 67 procent av de stupade ryska soldaterna kommer från orter med färre än 100 000 invånare.
”På rekryteringskontoret sade de att vi skulle utgöra fjärde linjen i försvaret. Att vi skulle vakta skolor och daghem”, berättar Artur. ”Men i själva verket skulle vi ersätta Wagnertrupper utanför Artiomovsk. Det fattade vi först när vi var där.”
När Artur vägrade gå till fronten hotades han med att skickas till en ”ännu värre bataljon”. Han räknade upp sina framtidsutsikter: ”Att jag skulle bli sårad. Det hade varit det bästa, för då hade jag fått åka hem. Det näst bästa: Att bli tagen som krigsfånge. Det tredje alternativet var att stupa. Så jag hoppades på de två första.”
Både Artur och Igor undviker att ta personligt ansvar för kriget och framställer sig som oskyldiga brickor i ett större spel. När Artur konfronteras med att Ryssland är angriparen svarar han undvikande: ”Det är illa, jag håller med. Men jag tycker ändå man kunde försöka. Om någon slår till en kan ju fråga den andra: Varför gjorde du så? Alla har sin egen sanning.”
Igor är ännu mer frånkopplad: ”Jag visste ingenting om kriget, jag brukade aldrig titta på nyheterna. Men så hamnade jag i den här situationen.”
På frågan om det var rätt beslut att åka till fronten svarar han: ”Jag anser att jag hade enorm tur som hamnade i det här fånglägret i stället för att dö.”
