”Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig”

I Minneapolis skapar ICE-tillslag rädsla och motstånd efter dödsskjutningar

Det river i halsen och bränner i ögonen på 36-åriga Patty O’Keefe. En ICE-agent har just sprutat pepparsprej i ventilationen till bilen där hon sitter med sin vän Brandon.

Kompisarna blir ombedda att köra därifrån, men stannar kvar. De tycker inte att de har gjort något fel, utan har bara följt efter två ICE-bilar och blåst med visselpipor för att varna sina grannar. Ett kvarter från platsen där agenterna stoppar dem blev Renee Good, 37, ihjälskjuten bara fyra dagar tidigare.

– Hon dök upp i mitt huvud när jag såg att de klev ur sina bilar. Därför var vi så försiktiga vi kunde: händerna upp, bilen i parkeringsläge – allt för att inte ge dem någon anledning att påstå att vi var farliga, säger Patty O’Keefe.

När hon vägrar köra därifrån vänder agenterna tillbaka. De tar fram verktyg från sina västar, slår sönder två bilrutor och sliter ut Patty och Brandon. De sätter handfängsel på dem och för dem till separata fordon.

I Pattys bil sätter sig tre ICE-agenter. Hon berättar att de genast börjar håna henne, antyder att hon är ful och tar bilder på henne som de skrattar åt. Sedan lutar sig en av agenterna, den som sprutade pepparsprejen, fram.

– ”Ni måste sluta hindra oss, det är därför den där lesbiska kärringen är död”, sade han.

Huset som Patty och hennes partner Mitch bor i är grönt och byggt på 1920-talet. Det ligger i ett vidsträckt och lugnt villakvarter i södra Minneapolis – men bakom den ytliga stillheten är stämningen spänd. När larmet till Pattys bil plötsligt går kommer det fram grannar som undrar om ICE är i närheten.

Några minuters promenad från parets hus finns minnesplatsen för Renee Good. Inte långt därifrån dödades även George Floyd av polis år 2020. En del av det som nu händer i Minneapolis kan spåras tillbaka till den händelsen.

– Människor började organisera sig väldigt lokalt, kvarter för kvarter, efter hans död. Några av de nätverk som används nu uppstod på den tiden, säger Patty, som är född och uppvuxen i Minnesota.

När federala agenter strömmade in i delstaten i början av december förra året, som en del av Vita husets kampanj mot stadens amerikansk-somaliska invånare, gick stadsborna genast samman.

– Jag engagerade mig direkt när Trump kallade somalierna här för ”skräp”, säger Patty O’Keefe.

ICE har genomfört insatser i många städer det senaste året, men operationen i tvillingstäderna Minneapolis och Saint Paul är den största hittills. Mellan 3 000–4 000 agenter från migrationsmyndigheten ICE, gränspolisen och FBI beräknas finnas i området. Det är betydligt fler än den lokala polisen, som består av omkring 600 personer.

I början av januari varnade stadens polischef Brian O’Hara för att det bara var en tidsfråga innan en tragedi skulle inträffa. Några dagar senare sköts Renee Good till döds. Därefter blev en migrant skjuten i benet och den 24 januari dödades Alex Pretti.

ICE har även konfronterat skolpersonal utanför en grundskola och använt tårgas bland elever. De har brutit sig in i bostäder utan domstolsorder och vid flera tillfällen tagit amerikanska medborgare i förvar, som i fallet med Patty O’Keefe.

Julia Decker, policychef vid Immigrant Law Center, en ideell rättshjälpsorganisation, stöter ofta på fall där ICE-agenter tycks överträda lagen. Trots detta ställs ingen till svars. Eftersom agenterna är federala har delstaten begränsade möjligheter att ingripa.

– Om en federal myndighet bryter mot lagen, kan lokal polis då ingripa? I teorin ja, men då har man två beväpnade polisstyrkor mot varandra. Det är extremt farligt. Samtidigt är det en rimlig fråga, då det är den lokala polisen som ansvarar för invånarnas säkerhet, säger hon.

Den som grips av ICE förs till Whipple building, en grå fängelseliknande betongbyggnad nära stadens flygplats. Utanför står demonstranter med skyltar och ropar förolämpningar mot ICE-agenter som kör in och ut.

– Det var hit de förde mig, säger Patty och pekar genom bilrutan.

Hon togs in i byggnaden via ett garage där hon såg latinamerikanska män och kvinnor visiteras mot en vägg. Hon fick en fotboja och fördes till en cell. Trots upprepade försök fick hon inte ringa något telefonsamtal.

I cellen fanns bara en cementbänk och en övervakningskamera. Hon satt ensam men kunde höra sin vän Brandon i cellen bredvid. För att prata med varandra behövde de överrösta alla andra ljud i korridoren.

– Jag hörde mycket gråt – förtvivlad gråt. Vid ett tillfälle lät det som att flera ropade i en klagokör, som en ramsa, berättar Patty.

Hon märkte att en av de gråtande rösterna tillhörde ett barn. Samtidigt hörde hon också ICE-agenter småprata och skämta med varandra i korridoren.

Efter åtta timmar släpptes hon, utan att få veta vilket brott hon misstänkts för. När hon kom tillbaka till platsen där hon gripits stod bilen kvar, med krossade rutor och nyckeln i tändningslåset.

Patty lutar sig fram och plockar upp lite av det krossade glaset som fastnat vid instrumentpanelen. Bilen har nyligen kommit tillbaka från verkstaden efter reparation, vilket kostade runt 10 000 kronor.

Hon överväger rättsliga åtgärder men har inte bestämt sig ännu. Däremot har hon beslutat att fortsätta engagera sig mot ICE och varna grannar när hon ser agenterna.

– Jag känner mer rädsla i kroppen nu när jag åker ut för att observera ICE. Men sedan tänker jag att det är precis vad de vill åstadkomma. Deras syfte är att skrämma och avskräcka oss, och jag vill inte ge dem den tillfredsställelsen.

Den senaste veckan har Vita huset tagit ett steg tillbaka när det gäller migrationsmyndighetens arbete i Minnesota. Den hårdföre gränspolischefen Gregory Bovino, som har setts i en 1930-talsinspirerad rock och kastat tårgas på demonstranter, har fått lämna delstaten.

In har kommit den lika hårda, men lugnare, ”gränstsaren” Tom Homan. Under torsdagen lovade Homan att minska antalet agenter i Minneapolis, om delstaten i gengäld bistår med fler förvarsplatser.

Under tiden fortsätter ICE sina operationer. Mängder av agenter ses åka in och ut från Whipple building, som bin i en kupa.

Patty O’Keefe sitter i sin bil och tittar mot byggnaden.

– Kanske är det ett svaghetstecken att Vita huset tvingas göra förändringar i ledarskapet här, men jag ser det inte alls som slutet på ICE. Vi måste fortsätta att pressa på tills de är helt borta.