Ett historiskt telefonsamtal och ett smärtsamt nej

Det finns samtal som går till historien. Ett av dem ägde rum på telefon den 28 februari 2022, bara fyra dagar efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. I ena änden befann sig Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, i en huvudstad omgiven av barrikader under ständiga angrepp från luften. I den andra änden var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg – mannen som tvingades säga nej till Zelenskyjs vädjan om att inrätta en flygförbudszon över Ukraina.

I sin bok ”Min tid i Nato” skildrar Stoltenberg hur han berömmer det ukrainska motståndet, men tvingas meddela att Natoländerna inte är beredda att bli part i konflikten. Efter samtalet tog han några minuter för sig själv. Det var smärtsamt.

– Jag är säker på att jag kunde ha gjort mer, säger Stoltenberg under ett möte på Gyldendals norska förlag i Oslo över tre och ett halvt år senare.

Krigsutbrottet blev även Stoltenbergs misslyckande. Västmakterna lyckades inte förhindra det fullskaliga kriget i Europa. Men under sina tio år som generalsekreterare för världens mäktigaste försvarsallians navigerade han genom ett turbulent årtionde präglat av växande yttre hot och inre spänningar.

Vägen till Nato började i Stockholm

Stoltenbergs väg in i Nato inleddes i september 2013, i Sagerska palatset i Stockholm. Vid ett möte med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och USA:s president Barack Obama sägs det att amerikanerna fann sin kandidat till posten som Natos generalsekreterare.

– Man får nästan fråga Barack Obama om vad han såg, men jag har fått höra att det handlade om det pragmatiska tillvägagångssättet och att jag hade mycket erfarenhet av Ryssland, berättar Stoltenberg.

Erbjudandet kom oväntat. Stoltenberg var på väg bort från norsk inrikespolitik efter mer än ett årtionde som Arbeiderpartiets ledare och två omgångar som statsminister. Hans politiska erfarenhet låg främst inom ekonomi, klimat och internationellt samarbete om global hälsa, inte säkerhetspolitik.

– Det har ju gjort något med hans förståelse av världen. Han har i mycket högre grad varit i kontakt med det som inte går att beräkna så lätt och som kan ge dramatiska konsekvenser, säger Stoltenbergs syster Camilla Stoltenberg, läkare och tidigare chef för norska Folkhälsoinstitutet.

Ett decennium av kriser

Svenska Natoexperten Ann-Sofie Dahl, docent i internationell politik och knuten till tankesmedjan Atlantic Council, beskriver Stoltenbergs tid som generalsekreterare som exceptionellt svår.

– Hans tid i Nato har ju handlat mer om att reagera än att agera. Det har varit en exceptionellt svår tid, ända sedan 2014, säger hon.

Kåre Aas, tidigare norsk diplomat med mångårig tjänstgöring i Nato och som ambassadör i flera länder, påpekar att generalsekreteraren i praktiken fungerar som USA:s röst.

– Man får jobbet för att amerikanerna vill det. När det kommer till de tunga frågorna är det inte Natos generalsekreterare som går emot USA. Oenighet tas i Vita huset, inte på Natomöten, förklarar han.

Aas anser att Stoltenbergs styrka ligger i hans förmåga att bygga relationer: – Han är en sådan person som kan bli vän med sina motståndare. Han förstår dem utan att anamma deras åsikter. Förhållandet till Trump är det bästa exemplet.

Trumps lapp och alliansens överlevnad

”Det här kan bli det möte då Nato går under”, tänkte Stoltenberg när Natotopparna samlades i Bryssel i juli 2018. Trump hade då trappat upp sin kritik mot europeiska länder som enligt honom åkte snålskjuts på USA:s beskydd.

Under mötet skrev Trump en lapp till Stoltenberg: ”Generalsekreteraren, om du kan säga att de Natoallierade har ökat försvarsutgifterna betydligt tack vare mig så tror jag att vi kan komma överens.”

– Jag lärde mig att han kunde gå från att vara väldigt kritisk till väldigt positiv. På morgonen kritiserade han Nato mycket starkt. På presskonferensen några timmar senare sade han att ”I’m a big fan” av Nato. Det är hans stil, konstaterar Stoltenberg.

Hans lärdom blev att göra mer för att minska risken för ett amerikanskt utträde genom att visa engagemang, uppmuntra investeringar i försvaret, och framhålla att USA har ett egenintresse av Nato.

Snabbspåret som stannade

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utlöstes politiska jordbävningar i Sverige och Finland. I mars samma år intervjuades Stoltenberg i Dagens Nyheter där han nämnde att de båda nordiska länderna kunde få ett snabbspår in i Nato.

– Misstaget var att det skapade problem i den svenska debatten och det borde jag inte ha gjort. Magdalena Andersson var statsminister och mitt uppe i en mycket krävande operation där hon var tvungen att övertyga hela Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, om att det som hade varit svensk politik i 200 år inte längre var svensk politik.

Idén om snabbspåret visade sig också vara en missbedömning.

– Vi förutsåg inte att Turkiet skulle motsätta sig det svenska medlemskapet. Snabbspåret blev lite mindre snabbt än vi hade tänkt, säger han. – I efterhand är det klart att vi kunde ha dragit en extra gång till Ankara och försäkrat oss om att detta var en bra sak.

Vid ett tillfälle tappade även den vanligtvis diplomatiske Stoltenberg tålamodet. ”Mevlüt, you need to shut up”, fräste han till Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavusoglu under ett möte i Madrid 2022.

– Han sa i alla fall inget mer på det mötet. Han är också en god vän. Men vi var alla lite slitna och fixerade vid att komma i mål.

Tillbaka till norsk politik

I februari i år återvände Stoltenberg till norsk politik som finansminister när Arbeiderpartiet och statsminister Jonas Gahr Støre befann sig i kris. Hans återkomst bidrog till regeringens valseger i september – många talade om ”Jensus” och ”Stoltenbergeffekten”.

Kåre Aas konstaterar att Stoltenberg är djupt fäst vid Norge: – Støre har berättat att han kunde ringa Stoltenberg under tiden i Nato, och då visste generalsekreteraren vad som pågick i varje lokalval på hemmaplan. Han har stor närhet till partiet och till medlemmar.

I boken beskriver Stoltenberg svårigheten att berätta för hustrun Ingrid Schulerud om nya uppdrag eller förlängningar. Han erkänner att han är ”konflikträdd” och har ”stuckit huvudet i sanden” i familjefrågor.

– Jag kan vara väldigt handlingskraftig på jobbet, men jag är inte speciellt handlingskraftig i familjefrågorna. Jag tycker att det är svårt att gå till Ingrid och berätta för henne att jag kommer att fortsätta i Nato.

Ukraina – både framgång och misslyckande

När Stoltenberg summerar sin tid i Nato klassar han stödet till Ukraina, Sveriges och Finlands inträde i alliansen samt medlemsländernas nya försvarsinvesteringar som sina största framgångar.

Paradoxalt nog utgör Ukraina – tillsammans med Afghanistan – också hans största misslyckande.

– Det finns en berättelse om vad vi lyckades med, nämligen att ge militärt stöd efter invasionen. Men från 2014 och fram till den fullskaliga invasionen i februari 2022 borde Natoländerna ha gjort mycket mer. Vi borde ha tränat och utrustat de ukrainska soldaterna.

Han försökte sätta press för att få fram mer militärt stöd, men det räckte inte.

– Jag kunde ha rest runt mer. Jag kunde ha lagt mer tid. Jag kanske resignerade för snabbt i stället för att fortsätta slå larm. Man var rädd för att provocera Ryssland. Men likväl så angrep ju Ryssland. Om vi hade tränat och utrustat soldaterna efter att Ryssland tog Krim och gick in i Donbass, hade ukrainarna som minst klarat att behålla mer land och Ryssland hade ockuperat mindre område än vad man gör i dag.

Trots sin grundläggande optimism uttrycker Stoltenberg oro för utvecklingen i modern krigföring: – Jag har blivit mer orolig för krig, inte minst den typ av krigföring som finns i dag. Artificiell intelligens. Obemannade system. Men stora saker i världen går i rätt riktning, färre fattiga människor, människor lever längre.