Källa inom regimen: Minst 5 000 dödade i Iran

Över 20 000 demonstranter har dödats under de omfattande protesterna som skakat Iran sedan slutet av december, rapporterar nyhetsbyrån. Situationen är särskilt allvarlig i landets nordvästra delar, där iransk-kurdiska områden beskrivs som bland de värst drabbade av regimens våldsamma ingripanden.

Utöver de civila offren har även 500 medlemmar ur Irans säkerhetsstyrkor dödats i samband med oroligheterna, enligt samma källa. Den exakta omfattningen av dödsfallen är dock svår att fastställa med säkerhet på grund av de omfattande internet- och telefoniblockader som myndigheterna infört.

Olika organisationer rapporterar varierande dödstal beroende på vilka kriterier de använder för att bekräfta dödsfall. Den USA-baserade människorättsorganisationen HRANA hade fram till i söndags verifierat drygt 3 300 döda demonstranter, men har ytterligare närmare 4 400 rapporterade dödsfall under utredning.

Londonbaserade nyhetskanalen Iran International har tidigare rapporterat ett betydligt högre dödstal, med uppgifter om att omkring 12 000 människor har mist livet i samband med protesterna. Flera journalistiska källor indikerar att det verkliga antalet döda kan vara ännu högre.

Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei erkände nyligen att ”flera tusen” människor har dödats under protesterna, men försökte avleda ansvarsfrågan genom att lägga skulden på USA:s tidigare president Donald Trump. Detta uttalande är anmärkningsvärt då det är ett sällsynt erkännande från regimens sida om protesternas dödliga konsekvenser.

När det gäller frihetsberövade personer har HRANA bekräftat att minst 24 266 personer har gripits under protesterna. Många människorättsorganisationer uttrycker stor oro över behandlingen av de frihetsberövade, då Iran har en dokumenterad historia av tortyr och misshandel i fängelser, särskilt mot politiska fångar.

Protesterna, som inleddes i slutet av december förra året, har utvecklats till en av de mest omfattande och långvariga proteströrelserna i Irans moderna historia. De utlöstes ursprungligen av ekonomiska missförhållanden, men har snabbt utvecklats till en bredare rörelse mot det teokratiska styret som har varit vid makten sedan den islamiska revolutionen 1979.

De iransk-kurdiska områdena har drabbats särskilt hårt av regimens repressalier. Dessa regioner har historiskt haft en spänd relation till centralmakten i Teheran, och den kurdiska minoriteten har länge kämpat för ökade rättigheter och autonomi. Säkerhetsstyrkor har enligt ögonvittnen använt tyngre vapen och mer omfattande våld i dessa områden jämfört med i andra delar av landet.

Internationella reaktioner på våldsamheterna har varit kraftfulla men har haft begränsad effekt. FN:s människorättsråd har upprepade gånger fördömt våldet och kallat till oberoende utredningar. EU har infört ytterligare sanktioner mot iranska tjänstemän och organisationer med koppling till förtrycket.

Den iranska regimen fortsätter dock att hävda att protesterna är ett resultat av utländsk inblandning och har konsekvent vägrat att tillåta internationella observatörer att undersöka situationen på plats. De omfattande kommunikationsblockeringar som regimen infört försvårar även för omvärlden att få en klar bild av situationens verkliga omfattning.

Trots det massiva förtrycket fortsätter protesterna på många håll i landet, om än i mindre skala än tidigare. Många bedömare ser detta som ett tecken på djupt rotade missnöje med det politiska systemet och de ekonomiska förhållandena i landet, samt en växande frustration med regimens oförmåga att möta befolkningens grundläggande behov.