Krigets drönare får längre kablar – går inte att störa ut

Användningen av fiberoptiska drönare har explosionsartat ökat vid frontlinjerna i kriget mellan Ryssland och Ukraina. Dessa kontrollstyrda vapensystem, som är utrustade med stora spolar innehållande kilometerlånga kablar, har utvecklats till ett av de viktigaste vapnen för båda sidor i konflikten.

De fiberoptiska drönarna gjorde sitt inträde i stor skala under sommaren 2024, i samband med att Ukraina inledde sin motoffensiv i den ryska Kurskregionen. Sedan den tidpunkten har teknologin genomgått en snabb utveckling och blivit allt mer sofistikerad. Båda sidor har nu kapacitet att tillverka och använda olika varianter av dessa vapensystem, anpassade för olika attackmetoder och taktiska situationer.

Bakgrunden till den ökade användningen av fiberoptiska drönare ligger i den elektroniska krigsföringens snabba utveckling. Både Ryssland och Ukraina har under krigets gång byggt upp omfattande kapacitet att störa ut eller omdirigera attackdrönare som förlitar sig på trådlös kommunikation och navigationssystem som kräver uppkoppling. Detta har gjort traditionella GPS-styrda drönare alltmer sårbara och opålitliga i stridsmiljö.

Fiberoptiska drönare är däremot immuna mot denna typ av elektronisk krigföring. Vapensystemen manövreras via en fysisk kabel som är tunnare än en fisklina, vilket skapar en direktlänk mellan operatören och drönaren som inte kan störas ut elektroniskt. Denna fysiska koppling innebär att föraren behåller full kontroll över drönaren under hela uppdraget, från start till det att målet träffas.

När det gäller tillverkning och komponenter finns det tydliga skillnader mellan de båda sidorna. De fiberoptiska drönare som används av den ukrainska sidan tillverkas i huvudsak inom landet, vilket ger Ukraina en strategisk fördel i form av oberoende från externa leveranskedjor. På den ryska sidan är situationen annorlunda. Enligt rapporter från Wall Street Journal från förra året importeras komponenter till de ryska drönarna från Kina i stora mängder, vilket gör Ryssland beroende av internationella leveranser.

Den tekniska utvecklingen har gått snabbt under det senaste året. Den ukrainska tillverkaren Bluebird presenterade i april sin senaste drönarmodell, som visar på de framsteg som gjorts. Den nya versionen kan bära en sprängladdning på nästan tre kilo – nästan en fördubbling jämfört med företagets första modell. Samtidigt har hastigheten ökat betydligt, vilket gör drönarna svårare att försvara sig mot.

Även räckvidden har utökats markant. Inledningsvis rapporterades om attacker med fiberoptiska drönare som genomfördes från ett avstånd på upp till 30 kilometer. Nu uppges Ryssland använda spolar med kablar som är så långa som 60 kilometer. Detta innebär att drönarna, åtminstone i teorin, kan operera långt bakom den ukrainska försvarslinjen och nå mål som tidigare ansetts vara utom räckhåll.

Johan Huovinen, överstelöjtnant och lärare i militär strategi på Försvarshögskolan, påpekar dock att den ökade kabellängden också medför praktiska begränsningar. Om kabeln är 60 kilometer lång blir spolen betydligt tyngre, vilket i sin tur innebär att vapenlasten måste minskas för att drönaren ska kunna lyfta och manövrera effektivt.

Trots sina fördelar har fiberoptiska drönare också tydliga nackdelar jämfört med trådlöst styrda system. Kablarna kan lätt trassla in sig eller fastna i växtlighet, byggnader eller i taggtråd och andra hinder som den andra sidan medvetet satt upp. Detta gör dem mindre lämpliga för operationer i vissa miljöer.

De används inte i städer eller där det finns gamla kraftledningar, enligt Johan Huovinen. De är mer begränsade i sitt taktiska uppträdande. Han pekar på den hårt ansatta frontstaden Kostiantynivka i Donetsk som exempel. Där används de fiberoptiska drönarna utanför staden men inte bland ruinerna i den sönderbombade stadskärnan, där risken för att kablar fastnar är för stor.

Utvecklingen visar hur kriget i Ukraina fortsätter att driva fram teknologiska innovationer inom militär utrustning. De fiberoptiska drönarna representerar ett svar på den elektroniska krigsföringens utmaningar och har snabbt blivit ett oumbärligt vapen för båda sidor vid fronten.