Lättnad efter Rubios tal i München

En tidig morgon på München säkerhetskonferens stod den amerikanske senatorn Marco Rubio på podiet och framförde ett tal som skulle komma att analyseras noggrant av européer sömndruckna av oron för den transatlantiska relationens framtid.

Rubio, en av Republikanernas tungviktare, valde att fokusera på de historiska banden mellan Europa och USA. Han målade upp en bild av en gemensam västlig civilisation som tillsammans kämpat för att ”rädda världen” från bland annat kommunismens grepp.

”Tusentals år av västcivilisation stod på spel. Utgången var inte alls given. Men vi enades inte bara genom det vi kämpade emot, utan det vi kämpade för”, sade Rubio i ett tal som uppfattades som mer försonligt än vad många hade förväntat sig från en representant för Trumps parti.

Senatorn drog dock en tydlig gränslinje vid Berlinmurens fall och Kalla krigets slut. Enligt Rubio har västvärldens tro på en regelbaserad världsordning med frihandel och globalisering varit ”dåraktig”. Han beskrev det som ett misstag att tro att alla världens länder skulle utvecklas till liberala demokratier i globaliseringens kölvatten.

Denna utveckling har, enligt Rubio, lett till en omfattande avindustrialisering i västländerna och vad han kallade en ”outsourcing av vår suveränitet”, där försörjningskedjor nu kontrolleras av ”fiender och konkurrenter” – en knappt förtäckt referens till Kina och andra geopolitiska utmanare.

Klimatpolitiken fick också sin beskärda del av kritik. Rubio hävdade att den ”utnyttjats av fienderna” som, till skillnad från väst, fortsatt att använda fossila bränslen och därigenom skaffat sig ekonomiska fördelar och möjlighet att rusta upp militärt medan västländernas ekonomier försvagats.

Ett annat centralt tema i talet var migration, som Rubio beskrev som ett hot mot västländernas kultur och civilisation efter att dessa länder först ”öppnat sina dörrar”. Han målade upp globaliseringen som ett direkt hot mot enskilda länders ekonomi, välfärd och säkerhet.

”Vi begick de här misstagen tillsammans och nu måste vi tillsammans agera”, betonade senatorn och pekade på behovet att reformera globala institutioner som FN, vilka han beskrev som maktlösa. ”FN kunde inte stoppa Gazakriget, eller kriget i Ukraina”, framhöll han och påpekade att det var USA som agerat.

Trots den hårda kritiken mot den globala ordningen var talet också en hyllning till det europeiska kulturarvet – från Mozart till Rolling Stones – och en påminnelse om de djupa band som förenar USA och Europa. ”Europa måste överleva, för dess öde kommer aldrig att vara irrelevant för USA. USA kommer alltid att vara ett barn av Europa”, konstaterade Rubio.

Han underströk också vid flera tillfällen USA:s önskan att genomföra nödvändiga förändringar ”tillsammans med våra närmaste allierade, och äldsta vänner”, något som möttes av applåder. Konferensens ordförande, Wolfgang Ischinger, tolkade Rubios tal som en utsträckt hand från USA:s sida.

Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard delade denna tolkning men pekade samtidigt på flera principiella meningsskiljaktigheter: ”Vi tycker till exempel att det är oerhört viktigt att vi står upp för den internationella regelbaserade världsordningen som har tjänat världen och inte minst små och medelstora länder väl, och där det nu ifrågasätts allt mer och inte minst av USA.”

Hon underströk också att klimatsamarbetet är helt centralt för Sverige och uttryckte tvivel om huruvida det försonliga tonläget från Rubios sida skulle bestå.

S-ledaren Magdalena Andersson var än mer skeptisk och beskrev talet som ”mycket smicker men ingen konkret förändring i amerikansk politik”. Hon betonade vikten av att fortsätta stärka Europas och Sveriges både civila och militära förmåga, samt att se över ekonomiska beroenden till USA.

”Det är uppenbart att Trump är beredd att använda till exempel handelspolitiken som ett maktmedel”, varnade Andersson, en påminnelse om de utmaningar Europa står inför i en tid av ökande geopolitiska spänningar och ett USA som under Donald Trumps möjliga återkomst kan komma att fortsätta ifrågasätta efterkrigstidens internationella ordning.