Malin Ullgren: Andrew var ingen kvinnokarl, han var bara en sunkig jävel

Efter flera år vid makten ser vi nu hur en tidigare orubblig auktoritet möter motstånd och kanske även sitt fall. Den som länge styrt genom ett slags osårbarhet, en självklar position i det offentliga rummet, konfronteras nu med konsekvenserna av sina handlingar.

Det finns något nästan arketypiskt i det drama som utspelar sig. Ett drama där publiken inte kan låta bli att känna en viss tillfredsställelse. Det handlar inte enbart om skadeglädje, även om den mänskliga impulsen att fröjdas när de mäktiga faller är både uråldrig och universell.

Nej, det handlar om något djupare – en kollektiv känsla av rättvisa som äntligen får sitt utlopp. När en person som länge kunnat agera utan konsekvenser, som kunnat utnyttja sin position och styrka för att kringgå de regler som gäller för andra, till slut ställs till svars.

I varje samhälle finns ett tyst kontrakt om vad som är acceptabelt beteende. Ett kontrakt som gäller alla, oavsett position. När detta kontrakt bryts av de med makt, utan konsekvenser, eroderar det sakta förtroendet för hela systemet. Det är därför den slutliga konfrontationen blir så symboliskt viktig.

Historien är full av exempel på hur maktmissbruk till slut möter motstånd. Från franska revolutionen till moderna politiska skandaler ser vi samma mönster: en period av ohejdat maktutövande, följt av en punkt där det kollektiva tålamodet tar slut.

Det finns något nästan teatraliskt i hur dessa fall utspelar sig. Den gradvisa uppbyggnaden, de första tecknen på sprickor i fasaden, de tilltagande protesterna och till slut – det spektakulära fallet. Som publik blir vi både vittnen och domare.

Vår samtid präglas av en särskild dynamik i dessa processer. Sociala medier accelererar både uppgångar och fall. Information som tidigare kunde tystas når nu ut på sekunder. Maktbalansen har förskjutits, om än marginellt. Den med position och resurser har fortfarande övertaget, men skillnaden är att tystnaden inte längre är garanterad.

Det är viktigt att förstå att glädjen i att se någon falla inte enbart handlar om hämnd eller avund. Det handlar om en djup känsla av att systemet faktiskt fungerar, att det finns gränser även för de som trodde sig stå över reglerna.

När vi analyserar dessa fall ser vi ofta mönster av gradvis ökande maktmissbruk. Det börjar sällan med de största överträdelserna. Istället ser vi en person som testar gränserna, som steg för steg går längre, och som när ingen säger ifrån, fortsätter att utvidga sitt handlingsutrymme på andras bekostnad.

Denna gradvisa förskjutning av gränser är farlig just eftersom den är svår att upptäcka och konfrontera. När den väl uppmärksammas har det ofta gått för långt, och skadan är redan omfattande.

Det ligger något grundläggande i människans rättviseuppfattning som aktiveras i dessa situationer. Vi kan acceptera hierarkier och olikheter i makt och resurser, men bara till en viss gräns. När någon systematiskt utnyttjar sin position för att skada andra eller för att berika sig själv utan hänsyn till konsekvenserna, väcks en närmast instinktiv reaktion hos oss.

I en tid där skillnaderna mellan samhällsklasser ökar och där många känner sig maktlösa inför stora system och strukturer, blir dessa individuella fall av maktmissbruk som uppdagas och får konsekvenser särskilt betydelsefulla. De blir påminnelser om att ingen helt står över ansvar.

Men det finns också risker med den kollektiva glädjen i andras fall. Den kan lätt övergå i en lynchmobb-mentalitet där proportioner och nyanser går förlorade. Det är i den gråzonen som rättvisa kan övergå i hämnd, och där legitim kritik kan förvandlas till något destruktivt.

Det som i slutändan betyder något är inte fallet i sig, utan vad vi lär oss av det. Varje sådan händelse borde vara en påminnelse om vikten av ansvarsutkrävande, om betydelsen av fungerande institutioner och om det faktum att med makt måste alltid följa ansvar.

För när allt kommer omkring handlar det inte om blodtörst. Det handlar om en kollektiv påminnelse om att ingen, oavsett position, står utanför det gemensamma kontrakt som håller samman vårt samhälle.